29 september-3 oktober är det dags för Forum för poesi och prosas andra turné i Västra Götaland för säsongen. Då läser Sigrid Combüchen, Claus Beck-Nielsen, Helena Eriksson, Jessica Kolterjahn och Sara Beischer i olika konstellationer i 29/9 Skövde, 30/9 Trollhättan, 1/10 Göteborg, 2/10 Åmål och 3/10 Kinna. Klicka på respektive ort för mer information om evenemangen och presentationer av de medverkande författarna. Temat för veckan är Författaren.
Den 1 oktober läser alla författarna (dock ej Sara Beischer) i på Musikens hus Göteborg. Här kan du köpa biljett till evenemanget.
Varmt välkommen!
September 2014 tema – Då och nu
Henrik Berggren, Ninni Holmqvist, Øyvind Rimbereid och Anders Källgård.
Foto: Jarmo Väyrynen
Kom till Litteraturscenen på Bokmässan på torsdag och lyssna på Peter Nilsson och Thomas Skuja, som presenterar tioårsjubilerande Forum för poesi och prosa.
Datum: 25 september
Tid: 13.30
Plats: Scen A 01:60
Sveriges Författarförbund och Författarcentrum står som värdar för Litteraturscenen, där du för övrigt möter ett hundratal aktuella författare och översättare – i samtal, uppläsningar, intervjuer och debatter.
3 september. Under denna varma septemberkväll blev den norska poeten Øyvind Rimbereid den 300:ade gästen på Forum för poesi och prosa. I Konsertsalen på Musikens hus mottog Rimbereid en flaska champagne och en ros från projektledaren Pål Börjessons hand.
Titta gärna på hela listan över tidigare medverkande författare och poeter.
6 september gästspelar Forum för poesi och prosa på den nystartade Tellusfestivalen på Rymdtorget i Bergsjön, där ett nytt kulturhus ska byggas. Vårt bidrag till gratisfestivalen är två läsningar, en av Lina Ekdahl och en av Louise Halvardsson. Läs mer om det medverkande författarna i vårt kalendarium.
Här kan man se programmet för hela dagen, som innehåller mycket roligt för alla i familjlen.
Väl mött den 6 september!
Välkommen till vårt nya hem på nätet! Som en del av 10-årsjubileet lanserar vi idag vår nya hemsida. Även vår logotype har putsats till. Vi hoppas att sidan ska vara överskådlig och lättmanövrerad. För design, funktionalitet och webbplatser har webbyrå Grebban stått.
Om att göra Skattkammarön till en kvinnornas historia. Intervju med Elin Boardy.
Elin Boardy, din senaste bok, Mary Jones historia. Nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig. Om Mitt liv samt om Dolores & John Silver, så som jag fått det berättat för mej av dom själva, bygger vidare på Robert Louis Stevensons klassiker Skattkammarön från 1883. Historien berättas dock ur ett annat perspektiv: nämligen genom Mary Jones ord, en gestalt som du har hittat på, och som är kökspiga åt John Silver och hans fru Dolores.
Vad innebar det för dig, när du skrev din bok, att utgå från en annan text? Detta att en text förhåller sig väldigt öppet och medvetet till en annan text, som du gör, brukar kallas intertextualitet. I en av recensionerna stod det att din bok är en ”fullständigt intertextuell roman”. Vad innebär det?
”Fullständigt intertextuell” är den väl i den bemärkelsen att hela dess upprinnelse är just (en omdiktning av) Skattkammarön. Utöver det är den intertextuell så som jag tänker mig att det mesta är intertextuellt: förhåller sig på medvetna och omedvetna sätt till allt jag läst och tagit till mig.
På ett mer medvetet vis har jag denna gång förhållit mig till Jane Eyre och till Jean Rhys roman Sargassohavet, hur de förhåller sig till varandra och vad Rhys gjort när hon skrivit en bakom-berättelse och en prequel till Jane Eyre.
Jag gillar tanken på ett inomlitterärt samtal som pågår i det tysta. Den som ser det kan ha nöje och njutning av det, och för den som inte ser det spelar det ingen roll.
Hur mycket upplever du att du ”följer” respektive ”bryter” mot eller förändrar den ursprungliga texten? Hur visste du vad du skulle följa och vad du skulle göra annorlunda?
Den som kan sin Stevenson tror jag skulle tycka att jag är ganska trogen originalet. Vad som sker och när och hur, stämmer rätt väl överens med Skattkammarön. Det jag gör är perspektivbytet, och klivet in bakom, in i det som inte syns i hans version. Det är en annan historia som berättas här, och den är förstås inte ”trogen” utan helt min egen. Men det som jag lånar av honom lånar jag med ett rätt stort mått av följsamhet. Främst var det vid Silvers berättelser mot slutet av min bok som jag tvekade. Jag skrev om och strök och skrev om – för att jag letade efter hur jag ville förhålla mig till originalet.
Var du aldrig rädd för att skriva om en ”klassiker”? Eller rättare sagt: vad gav dig modet att göra just det?
Jag minns inte att jag var rädd. Visst fanns den där fasen av att tänka ”Vad är det jag håller på med?!”, men den har jag gått igenom med alla mina romaner och jag börjar tänka att det kanske handlar mer om mig än om ideerna …
Men är det någon roman som ska skrivas om/skrivas till så är nog Skattkammarön en av de mest beprövade. Det finns så många prequels och sequels skrivna, en uppsjö närmast, så den vägen var redan upptrampad. Och att i denna mylla se att ingen kvinna skrivit, och att det kvinnliga perspektivet saknades – det gav närmast en sorts trygg förvissning i skrivandet om att jag valde rätt.
Den uppenbara skillnaden mellan din text och Skattkammarön är att den just gör ett ”flickäventyr” av det som från början var ett ”pojkäventyr”. Kvinnornas erfarenheter och berättande står i centrum. Kan du säga något om på vilka olika sätt det ”skiftet” påverkade ditt berättande?
Idén att göra någonting av eller med Skattkammarön har jag burit på länge. Men det har varit en oformulerad idé, bara en vag aning om någonting. När jag till sist satte mig ner och skärskådade den där idén eller lusten eller önskan för att se vad det var jag lockades av så kom jag mycket snabbt fram till att precis det där skiftet var vad som skulle till – från ”pojkäventyr” till ”flickäventyr” (även om jag inte formulerade det just så).
Den första tanken var att låta Silvers hustru (som finns i originalet) föra ordet, men av någon anledning lockade det mig inte tillräckligt. Att då tänka ”De kanske har en köksflicka?” var nyckeln in i skrivandet. Där fanns skiftet i perspektiv, där fanns en person som kunde finnas med i allt som sker, men en liten bit ifrån, som hade ett underifrånperspektiv, som var något annat.
Ganska snart bestämde jag att jag inte ville skicka med Mary Jones på skeppet istället för Jim Hawkins (berättare i Skattkammarön), vilket ju också varit en möjlig omskrivning, om än med större ingrepp i originalberättelsen. Min historia, och Mary Jones, skulle handla mer om det som sker i köket, tänkte jag, men visa på att det kunde vara lika intressant – och lika spännande, om än på andra sätt – som det som sker på skeppet och på ön.
Boken är skriven i dagboksform, det är genom dagboken Mary sakta finner sitt uttryck i skrivandet. Mary har inte gått i skolan, hon tvekar mycket över orden, och du har återgett detta bland annat genom att låta vissa ord vara överstrukna. Jag tycker det är en vacker detalj, som ger en autenticitet åt eller illustrerar Marys kamp för att hitta ”de rätta orden”. Är det just när det gäller skrivandet, dess vikt, som du så att säga ”möter” Mary Jones, tvärsöver århundradena – hon lever ju på 1700-talet?
Att Mary skulle berätta just genom ett ”synligt” skrivande begrep jag först efter ett tag. Återberättandet och dagboksformen öppnade upp ytterligare något för mig när jag skrev. Och ja: där finns jag. I Marys fråga ”Vad är detta språk som finns inuti mig, som kommer ut när jag skriver men inte annars?”
När jag visste att hon skulle skriva var det ännu en nivå i texten att arbeta med. Det talspråkliga, användandet av ”&” vid uppräkningar, överstrykningarna. Jag ville prova om det gick att visa det, hennes tvekan, hennes omtagningar. Ja, jag uppfann hennes språk och hennes ton, bit för bit. Skrivandet för mig är alltid att närma mig personerna, att skriva och skriva och skriva för att hitta fram till det som är sant. Och här fick jag med Marys penna skriva för att hitta hennes röst, och också låta henne hitta rösten. Hon tvekar mer i början än mot slutet, hon reflekterar med över skrivandet i början, det går trögare för henne.
Allt det där var väldigt roligt att arbeta med, väldigt givande och en utmaning på samma gång. Hur göra det synligt och trovärdigt utan att dra det för långt?
Hur hittade du balansen mellan nutidsspråk och ett gammalmodigt språk?
Jag ville inte ha gammalmodigheter i språket som skulle kännas sökta eller ställa sig i vägen för läsaren. Men jag ville hitta balansen där, att inte heller låta för nutida, för modern. Jag har vägt ”ballar” mot ”kulor”, jag har funderat över svordomar, jag har strukit alla referenser till metersystemet, jag har funderat över konjunktiv och små bindeord och ord för sex. Med mera med mera. Ett arbete med språket som legat både i skrivfasen och i redigeringsfasen.
Vad var det som för dig gjorde Skattkammarön till en viktig text, en text som talar ända in i vår tid? Vari låg för dig det akuta?
Där finns saker som kan spegla vår tid, och som vår tid kan spegla sig i. Där finns saker att bryta mot och synliggöra och brottas med. Det som jag ville gräva fram och hålla upp, när jag gjorde det till Marys historia. Kvinnolivet, kvinnogemenskapen. Imperialism och kolonialism, en patriarkal värld. Fokuset på skatten, guldet, och om det kunde motsvaras av andra ”skatter”, för Mary och för Dolores.
Intervju av Elise Ingvarsson
Intervju med Andrés Stoopendaal
Andrés, din första bok, romanen ”Maskerad” (2011), berättas av den parisiske fjortonåringen Maxence. Texten vimlar av fin-/kultlitterära referenser intill namedroppingens gräns – Rimbaud, Verlaine, Shakespeare, Proust och Camus, men också mer samtida franska ”inneförfattare” och filmer. Beror detta på hur viktigt skrivandet är för Maxence, hans storslagna författardrömmar? Eller vad spelar dessa många referenser för roll i texten?
Jag tänker att boken beskriver en socialiseringsprocess, och i det att skapa sig en identitet – i Maxences fall en identitet som författare och intellektuell – ingår att man väljer sina attribut.
I identitetsbygget ingår en kanon av författare, med deras tillhörande biografiska myter, böcker, filmer – och ett väldigt medvetet val av vad som är bättre och sämre författare. (”Harry Potter” går bort – och Maxence blir närmast förtvivlad när några av hans kamrater inte förstår det uppenbara i detta.)
Men det ligger inte bara hos Maxence själv, utan är också inbyggt i själva kulturen. Jag studerade Pierre Bourdieu då jag skrev boken, under en projektledarutbildning inom kulturområdet, och mitt skrivande tog intryck av habitustänkandet. Det blev viktigt för mig i skrivandet att visa hur en viss grupp har vissa (historiskt bestämda) värderingar, strävar efter ett mycket väldefinierat kulturellt kapital. Genom att detta också avgränsar gruppen (intellektuell överklass) gentemot andra grupper, blir litteraturen närmast en fetisch.
Rent stilmässigt kan man säga att ”Maskerad” har en mycket tydlig berättarröst – Maxence talar/skriver i första person – men att hans eget, ”feminina” sätt att tala, som ständigt är på sin vakt och är mån om att verka smart, ”bryts” i vissa passager. Till exempel bryts det vardagliga berättandet av Maxences brutala drömmar och dagdrömmar, av andra texter som han själv har skrivit, av ultravåldsamma rollspel, där en spelledare berättar handlingen, men också av långa repliker från andra. Är dessa passager något slags ”dolda” litterära referenser?
Ja, det kan man kanske säga. Rollspelsvärlden, och det språk jag använder för att låta Maxence återge den, med dess högteknologiska språkapparat, våldsförhärligande, vapenfetischistiska machoestetik och dystopiska framtidsscenarion, är en pastisch av sci-fi-genren, inte minst av William Gibsons böcker. Även denna parallella värld är ytterst verklig för Maxence, men där råder helt andra regler och värderingar än i hans vanliga tillvaro. Och han ifrågasätter dem egentligen inte alls.
Det finns en lärare i boken, Charpentier, som under en lektion kommer med en mycket lång replik om hur meningslöst det är med mänskliga relationer. Senare blir han uppsagd från skolan efter att ha antastat en av eleverna. Maxence och hans vänner enas om att ”man inte kan bli mer störd än Charpentier” (samtidigt som även Maxence själv kan fantisera om sex utan kärlek). En figur som skulle kunna vara hämtad ur en Houellebecq-roman: en patetisk cyniker som gett upp om livet. Michel Houellebecq har influerat mig oerhört mycket.
En bok som nämns i ”Maskerad” är ”Confessions d’un masque”(1949) av den japanske författaren Yukio Mishima. Maxence får den rekommenderad av sin fransklärare, som också uppmuntrar honom att skriva. Han pallrar sig iväg och köper boken, och väl i bokhandeln inser han att han hamnat på ett ställe för ”homosexuell litteratur”. Eftersom han själv ställer sig frågor kring sin sexualitet och helt klart dras mer till pojkar än till flickor, blir situationen en smula pinsam, och han läser inte boken. Hur viktig är ”Confessions d’un masque” som intertext för ”Maskerad”?
Eftersom Maxence inte läser boken är den kanske inte så viktig för honom, men Mishima blir kanske ändå en typ av förebild för Maxence i egenskap av att vara en udda och mytomspunnen författare som på samma gång äger en hög status i läsande människors ögon. För mig som författare har Confessions d’une masque däremot varit extremt viktig. När jag hittade den texten, fann jag att Mishima skriver på ett både inopportunistiskt och självutlämnande vis om homosexualitet. Och eftersom han skriver i efterkrigstidens Japan, där kulturen inte alls i samma grad är formad av den kristna synen på synd, sexualitet och homosexualitet, har han en helt annan utgångspunkt. (Homosexualitet har t ex aldrig varit ett brott i Japan.)
Genom Mishimas text fick jag liksom utifrån syn på det västeuropeiska sättet att skildra tematiken, vilket nämligen oftast består i att den är ett problem. När jag gjorde research för boken fann jag en lista på franska wikipedia över hur homosexualitet ofta skildrats i Europa och U.S.A: några av ’rollerna’ som nämndes var ”Offret”, ”Demonen”, ”Mönstret” (som i Antikens litteratur, Platon, osv.), och ett slags ”Utsvävare” (franska: ’le débauché’ ) eller kanske en ”svirare” (som i Petronius Satyricon, för vilken homosexualitet bara är en av flera excesser).
På samma gång som jag kanske ville ta avstånd från dessa (stereo)typer tänker jag att man ändå påverkas av dem. Mishimas gestalter har förvisso något demoniskt, förkastligt och möjligen dekadent över sig, men han skriver samtidigt väldigt rakt och bra även om våldsamma sidor av sexualiteten och begäret över lag. Att inte väja för det våldsamma, men inte heller låta Maxence tycka synd om sig själv, det var viktigt för mig, och är influerat av Mishimas skrivsätt.
Intervju av Elise Ingvarsson
Intervju med Göran Moldén
Göran Moldén, du har gett ut två romaner, ”Fågelskådaren” (2006) och ”Lögnarens ögon” (2011). Du debuterade sent som författare, vid 52 års ålder. Tidigare arbetade du i många år på Posten, både med sortering och som brevbärare, men nu arbetar du som gymnasielärare i svenska på Angeredsgymnasiet. Hur talar du om litteratur med dina elever? Ylva, huvudpersonen i ”Fågelskådaren”, som har samma yrke som du, försöker levandegöra den klassiska litteraturen genom att presentera den som en högst samtida ”story”!
Jag gör som Ylva. Jag berättar grundfabeln på ett engagerat vis, ur Illiaden brukar jag välja historien om Akilles, han som inte ville gå ut i strid och dö ung, men som när hans vän blir dödad, inte ser sig ha något val. Det är en i högsta grad samtida berättelse som många kan ta till sig. Sedan brukar jag ge eleverna ett utdrag ur texten, och förklarar hur den är uppbyggd, t. ex. vad hexameter är för något. Men det viktigaste av allt är att ha kontakt med den klass man undervisar. Utan den blir det bara babbel ut i tomma intet.
Hur skulle du förklara begreppet ”intertextualitet” för någon av dina gymnasieklasser?
Det beror helt på klassen. Som sagt, kontakten med deras verklighet är allt som räknas. Jag undervisar även i religion, och det är ofta väldigt bra diskussioner där, eftersom många av eleverna är troende, ofta muslimer. Då kan jag ställa en fråga som: Hur är Gud? Om Gud inte är en kroppslig varelse, varför brukar vi då säga ”han” om Gud?
När det gäller litteratur skulle jag nog tala om hur den ena texten påverkar den andra, men då i vid bemärkelse: hur alla texter, meddelanden, bilder och rörelser, all kommunikation, egentligen hör ihop, att det inte finns några isolerade bilder.
Ofta tänker jag att på Angeredsgymnasiet går elever som kommer att skriva Sveriges största, ännu oskrivna roman, men jag kan inte skriva den, en enorm text med centrum i Angered och tentakler till hela världen: Irak och Afghanistan och Latinamerika.
Hur ser du själv på begreppet intertextualitet? Hur mycket av andras texter finns med i dina egna böcker? Är det något du förhåller dig till aktivt som författare?
I litteraturundervisningen då jag gick på universitetet, minns jag att vi läste en dikt av Gunnar Ekelöf, som jag hävdade var påverkad av stämningarna före andra världskriget. Läraren å sin sida menade att den var influerad av andra ”texter” från den tiden. Jag måste säga att jag inte gör en skillnad mellan text och värld. Allt vi har omkring oss: nyhetsflödet, reklamen, musiken, bilderna o.s.v. är alla en förlängning av tal, berättande. En berättande art har vi troligen varit sedan hundratusentals år, en skrivande art har vi inte varit så länge. Så när du frågar hur andras texter, metaforer, har kommit in i mina texter, så sker det nog ofta intuitivt. Men inte bara texter, utan allt som finns är aktuellt när man skriver.
I Fågelskådaren följer vi Ylva, en svensklärare som brottas med smärtan över att hennes son är övertygad nazist. I Lögnarens ögon möter vi Inger, en välbärgad optiker från Kungsbacka med egen butik, som hon ägnat mycket arbete åt, och som blivit framgångsrik. Hon är gift med konstnären Jim, som en dag dör knall fall, 54 år gammal. Då hon i sin sorg går in i hans ateljé finner hon en låst väska, som visar sig innehålla teckningar av ett helt annat slag än de rofyllda naturmålningar han visade för henne: makabra bilder av ruttnande lik, döda barn och reptilliknande anonyma män.
Anteckningarna som Jim gjort till bilderna avslöjar ett djupt självhat, en sida hos honom som Inger inte hade märkt något av under deras långa och, som hon trodde, lyckliga äktenskap. Jim når aldrig någon större framgång som konstnär, det är Inger som drar in pengarna, och först då hon hittar hans dagboksanteckningar förstår hon till vilken grad detta plågat honom. Men han ifrågasätter också värdet av sitt eget skapande: det är som att ju skickligare han blir, desto större blir äcklet.
Hon ställer sig frågan om hon alls kände honom, och det leder fram emot ett psykiskt, existentiellt sammanbrott: hon upptäcker att hon inte heller känner sig själv. Hon har inget oberoende vara, bortom varje fast punkt som hon en gång byggt sin identitet på, visar sig bara nya avgrunder. När hon vid ett annat tillfälle har hängt upp alla hans målningar i ateljén, som i ett galleri (eller ett mausoleum) och hon sätter sig framför dem och iakttar dem intensivt, inser hon att konsten ligger helt i hennes ögon. Det är hennes blick som gör bilderna till något mer än ytor. Både optikerns och konstnärens yrke handlar om seendet, men ifrån helt olika håll: optikern vill skärpa synen med exakta mätinstrument och slipade glas, konstnären vill skärpa själva seendet. Vem som är den största lögnaren vet man inte riktigt.
Om man ändå ska tala om intertextualitet i förhållande till dina böcker – finns det författare som har påverkat ditt skrivande?
Självklart finns det sådana. En del idoler är helt ouppnåeliga ideal, som Halldór Laxness och Ivar Lo. Men om jag fick beskriva mitt eget skrivande utifrån andra författarskap, skulle jag ändå hoppas på att det är en sorts korsning av Lars Ahlin och Georges Simenon. Simenon för det lätta handlaget, min stil är inte tyngd av adjektiv, och Ahlin för hans förmåga att bryta den realistiska fiktionens suggestionskraft med de djupare frågorna: Vad är en människa egentligen?
Det finns en scen i min senaste bok där Noëlle, grannkvinnan, också hon änka, häller upp kaffe åt Inger: då förvandlas hon plötsligt i Ingers ögon till ett löst knippe nerver klädda av hud. Den passagen är inspirerad av en buddhistisk sutra. Och prästen som Inger talar med säger mycket som går att återföra till Lukasevangeliet.
När man bara läser om intrigen kan man ledas att tro att det är en realistiskt berättad roman, kanske t.o.m. något av en thriller. Men jag uppfattar inte texten så. På något sätt är det som att Inger, Jim och deras överklassvänner kunde vara roller i ett antikt drama. Det finns en speciell återkommande fras, som dyker upp genom hela texten: ”Då gjorde hon så…” Men detta ”då” är inget vanligt ”orsak-verkan”-då, eller ett då som driver intrigen framåt. Snarare visar dessa återkommande ”då” på att det inte finns något givet samband mellan skeenden, de visar på en meningslöshet som hugger allt djupare in i Ingers tillvaro.
Ja, just så är det. Det är ingen strikt realistisk skildring. Det Inger upptäcker är att det inte finns någon tydlig gräns mellan henne och resten av världen. På något vis är hon varken ”mer” eller ”mindre” än vilken företeelse som helst i universum, en fjäril eller ett landskap, hon är en lång räcka av förändringar utan början eller slut. Det är förvirrande för henne, och ändå på något vis fyller det henne med en uppsluppenhet. Vid ett tillfälle i romanen ser hon på sin egen hand, som håller i ratten, och hon ser liksom igenom handen, ser dess senor, muskler, ben och blod under huden. Den är ett stycke kött. Och hon kan inte förmå sig till att starta bilen, hon har glömt hur man gör.
Jag tänker så här: i en roman av underhållningskaraktär händer inte mer än det som händer. Intrigen är allt. Men i ett existentiellt djupare berättande finns de här ”schakten” ner till annan litteratur, och till de många berättelser som vårt samhälle är byggt av. Jag har i min bok velat skildra döljandet av en katastrof som ”inte får ha inträffat”, och hur detta ställs på sin spets i en rikemanssmiljö. Då blir rollen man spelar viktigare än den levande människan. Berättelsen slutar när Inger upplevt detta rent konkret och därför står på tröskeln till en ny frihet.
Intervju av Elise Ingvarsson
Om att skriva i någon annans ord. Intervju med Helena Eriksson
Det är en junimåndag. Poeten Helena Eriksson och jag har stämt träff på ett franskt kafé i Linnéstaden i Göteborg. Hon sitter med anteckningsblock utspridda framför sig på bordet när jag kommer in. Vi börjar trevande att tala med varandra om stället vi är på, om hur ett kafé bör vara för att man ska kunna sitta där koncentrerad med böcker pennor och tankar: inte för mycket folk, inte för trångt, inte för hög musik… Kanske kan man säga att jag har sökt upp henne för en titels skull, titeln ”Jag skriver i dina ord”. En titel som jag finner så vacker att jag vill förstå den. (Som är titeln på en antologi över de senaste decenniernas franska poesi, och vars redaktörer och översättare är Helena Eriksson och Jonas (J) Magnusson.)
Det blir ett vindlande samtal om poesi, rytm, om hur text och liv går in i varandra, hur man som skrivande människa på ett sätt alltid ”skriver i någons ord” och till slut vet jag knappt var mina ord slutar och hennes ord börjar.
Vill du börja med att säga något om titeln ”Jag skriver i dina ord”?
I det senaste numret av tidskriften OEI, med temat ”Jordkonst”, har jag skrivit en text om strata. Där har jag översatt den dikt av den franska poeten Anne-Marie Albiach, där just de orden, ”Jag skriver i dina ord”, finns med. Hennes text heter ”Strates” (ur Mezza voce, 1984) – precis som min diktsamling heter strata (2004). Det ser jag inte som en tillfällighet. Hon har funnits med som en närvaro i mina dikter länge. I den här nya texten finns hennes dikt med, insprängd i min egen.
Jag träffade Jonas (J) Magnusson i början av nittiotalet. Vi läste fransk poesi tillsammans, och det var då jag började läsa Albiach. Det fanns nåt i hennes skrivsätt som passade mig.
Det finns en Mkt speciell rytm i flera av dikterna i ”Jag skriver i dina ord”. Kan en dikts rytm – och de mellanrum, tomrum som ofta bestämmer rytmen – vara en intertext? Hur kan ens skrivande påverkas av någon annans rytm?
Den rytm man läser texten i – är den diktens eller ens egen (läsande/skrivande) rytm? Jag tror hursomhelst inte att man i längden när man skriver kan ”hitta på”, eller härma, en rytm. När jag översätter Anne-Marie Albiach, så är det snarare ordvalet som bestämmer rytmen, det viktigaste blir där att hitta rätt ord. Men jag tycker nog att man kan känna igen en rytm – som kanske är ett visst sätt att göra avbrott och pauser i sin text – en viss rytm hos vissa av de franska poeterna i antologin, eller spår från dem, som man kan känna igen här och där i den svenska samtidspoesin. Det är förstås svårt att peka på, men t.ex. UKON:s, Fredrik Nybergs och mina egna dikter har nog påverkats av dem.
I andra fall kanske en form kan vara en intertext, som Emmanuel Hocqards och Michael Palmers brevform. Man ”svarar” på brevet, skriver kanske ”brev” till varann? Fast ändå inte.
Att svara på ett Brev man inte fått, med ett Brev som ingen får?
Vad för text/film/annanhet får ”komma in” i dina egna dikter?
Jag tänker att det kanske inte handlar så Mkt om text, som om liv. Upplevelser, texter, minnen, bilder, konst kommer in i ens liv. Och in i ens text. De minnen jag har avgör relevansen som ett visst konstverk får för mig. Men konsten, texterna jag är med om, de blir ju också minnen som påverkar vad som blir viktigt, de kan kanske ändra på ens tidigare upplevelser? För mig befinner sig allt det man registrerar på samma nivå, barndomsupplevelser och texter är lika viktiga, på nåt sätt, alla finns de som strata, skikt, i kroppen. Det finns ingen hierarki.
Men en del saker man har varit med om, texter, för att inte tala om nyheter och bilder, kanske man bara vill glömma?
Menar du verkligen att allt kommer in i dikten?
Man väljer vissa saker i dikten, man skapar en form. Väljer om man ska göra sin dikt rik eller fattig på kontraster, lågmäld eller högljudd o.s.v. Men kroppen sköter det första valet, det direkta valet av erfarenheter. Det är kroppen som sköter rytmen som dikten får. För mig är det visuella viktigt, hur dikten ser ut på sidan, jag vill uppnå en balans på boksidan. Men också det s.k. ”lyssnandet inåt” – fast då, faktiskt, till allt som finns där. Den tyska poeten Anja Utler har sagt att när man lyssnar på någon som läser upp en text, så anpassar sig ens egen hjärtrytm, andning, till den rytm som man hör.
Allt man har varit med om påverkar en, även det man inte alls tycker om.
Som att man läser något, och bara glider med ögonen över texten, man vill bara bort, men att man då liksom ändå har erfarit den?
Ja, jag tror det.
Jag vill översätta allt som Anne-Marie Albiach har skrivit, så småningom, i framtiden. Jag tänker inte på mig som översättare, men under åren har jag översatt en hel del, både från franska, tyska och spanska, Claude Royet-Journoud, Pascalle Monnier, Unica Zürn, Giannina Braschi, och, tillsammans med Helena Fagertun, Anaïs Nin. Men jag översätter bara om det finns skäl för mig att göra det.
De där orden ”Jag skriver i dina ord” – är de inte översättarens ”credo”, det man som översättare gör, är hänvisad till att göra?
Ja, man utgår från en annans ord, någon annans val. Skriver i dem, ja.
Inte så Mkt att ”göra texten till sin” som att ”göra sig till dens”?
Översättandet är ett Mkt ordentligt sätt att läsa någon annans text, det finns inget grundligare sätt. Jag är tacksam över att jag kom in på översättandet, det var något av en tillfällighet: när jag arbetade med tidskriften Ord&Bild, var det någon som bad mig om det. Min tvekan inför min egen förmåga vägs oftast upp av känslan att ”det här måste finnas på svenska”.
När jag har arbetat med min essäbok Någon syr, är det du? som handlar om de två författarna och konstnärerna Unica Zürn och Hans Bellmer, har jag parallellt arbetat översättningar av var och en av dem. Det var något nödvändigt för mig, att samtidigt översätta dem (åtminstone Bellmer, Zürn hade jag tidigare översatt). Skriva i deras ord, för att kunna skriva om deras liv, texter, verk.
Bland mina essäer finns det partier som är mera som poesi. Där går det undan, jag upplever att jag kan tänka snabbare – eller mer rörligt – i samband i poesin. Samtidigt som jag är Mkt noggrann med fakta i de berättande partierna. I diktpartierna försöker jag tydligt visa för läsaren vad som är ”jag” och vad som t.ex. är citat från dem.
Så att man ändå kan följa dina associationer? Så att man på nåt sätt kan avgöra om dina tankesprång är sakliga?
Vad kan poesin göra med essäformen? Poesin använder sig av en annan sorts logik än den mer berättande prosan.
Intervju av Elise Ingvarsson
1-3 september är det säsongspremiär för Forum för poesi och prosa med en tredagarsturné i Västra Götaland. Henrik Berggren, Ninni Holmqvist, Øyvind Rimbereid och Anders Källgård läser i olika konstellationer i 1/9 Borås, 2/9 Lidköping och 3/9 Göteborg. Klicka på respektive ort för mer information om evenemangen och presentationer av de medverkande författarna. Temat för veckan är Då och nu.
3 september läser alla fyra författarna på Musikens hus i Göteborg. Här kan man köpa biljett till evenemanget.
Varmt välkommen!
Nu är nya säsongens program här!
I vår kalender kan du läsa mer om var evenemang och presentationer av de medverkande författarna.
PROGRAM HÖSTEN 2014
1-3 september, Då och nu
Henrik Berggren, Ninni Holmqvist, Øyvind Rimbereid och Anders Källgård
29 september-3 oktober, Författaren
Sigrid Combüchen, Claus Beck-Nielsen, Jessica Kolterjahn, Sara Beischer och Helena Eriksson
3-7 november, Möten
Lasse Berg, Pooneh Rohi, José H Romero, samt ytterligare en författare
1-4 december, Europa
Majgull Axelsson, UKON, Eva Ström och Eiríkur Örn Norðdahl
Författarna läser i Borås, Kinna, Skövde, Åmål, Trollhättan, Göteborg och Lidköping i olika konstellationer.
Här kan man köpa biljetter till evenemangen i Göteborg.
Är du intresserad av att starta en läsecirkel med koppling till programmet? Läs mer om hur du går till väga.
Forum för poesi och prosa arrangeras av Författarcentrum Väst i samarbete med lokala parter och med stöd av Kulturrådet Svenska PoskodLotteriet, Västra Götaland och Göteborg.
Höstsäsongen drar igång med programsläpp och uppläsningar på Göteborgs kulturkalas! Onsdag 13 augusti presenterar Författarcentrum Väst sitt litterärt kalendarium för hösten 2014 på Trappscenen på Stadsbiblioteket. Kvällen bjuder på uppläsningar av Göteborgsförfattaren Marie Hermanson, danska stjärnskottet Asta Olivia Nordenhof och poeten Ali Naderi. Efter läsningarna bjuder vi på något att dricka. Evenemanget börjar 18.00 och inträdet är fritt.
Kom och fira med oss!
Marie Hermanson är född 1956 och bosatt i Göteborg. Hon har tidigare arbetat som journalist och debuterade 1986 med Det finns ett hål i verkligheten. Hon fick sitt stora genombrott med Musselstranden (1998) som nådde en stor läsekrets. I höst är hon aktuell med nya romanen Skymningslandet.
Asta Olivia Nordenhof är född 1988 i Köpenhamn och är en av den danska litteraturens mest spännande nya röster. Hon debuterade med Ett ansigt till Emily 2011 och 2013 gavs diktsamlingen Det nemme og det ensomme ut. För boken och bloggen JEGHEDDERMITNAVNMEDVERSALER, tilldelades hon det prestigefyllda Montanas Litteraturpris samma år.
Ali Naderi är född i Iran och är poet, filmare och journalist. Han har arbetat på Västnytt/SVT och är en av drivkrafterna bakom poesifestivalen Merci Poesi. Han har tidigare gett ut tre diktsamlingar på persiska och är nu aktuell med diktsamlingen Väntans konturer som innehåller ett urval på svenska ur hans samlade författarskap.
5-7 maj var det säsongsavslutning på Forum för poesi och prosa med tema Brännpunkt. Under veckan läste Henrik Bromander, Olga Ravn, Ghayath Almadhoun, Marie Silkeberg och Lena Andersson i olika konstellationer på tre orter i regionen.
Vår fotograf Jarmo Väyrynen var på evenemanget i Göteborg och knäppte några bilder, som ni nu kan se i vårt bildgalleri.
Henrik Bromander läste ur sin roman Riv alla tempel. Här kan du läsa ett utdrag ur romanen hos våra vänner Alba.nu.
Maj 2014 tema – Brännpunkt
Henrik Bromander, Olga Ravn, Ghayath Almadhoun, Marie Silkeberg och Lena Andersson
Foto: Jarmo Väyrynen
2014 är Forum för poesi och prosas tionde år som reguljär uppläsningsscen! Det kommer vi att fira stort tack vare ett stöd från Svenska PostkodLotteriets Kulturstiftelse. Bland annat planeras flera läsfrämjande insatser i gymnasieskolan, nya mötesplatser för litteratur och mängder med uppläsningar och författarbesök runtom i Västra Götalandsregionen.
– Läsning och litteratur utvecklar människor i alla åldrar. Det skrivna ordet skapar tänkande reflekterande människor och författarbesök kan skapa ingångar till litteraturen hos en ny målgrupp. För oss är det viktigt att främja läsandet hos en bred allmänhet då vi tror att det lägger en grund till ökad förståelse och acceptans mellan människor i samhället, säger Nisha Besara, General Manager på PostkodLotteriets Kulturstiftelse.
2014 är Forum för poesi och prosas tionde år som reguljär uppläsningsscen. Det firas stort. Bland annat planeras flera läsfrämjande insatser i gymnasieskolan, nya mötesplatser för litteratur och mängder med uppläsningar och författarbesök runtom i Västra Götalandsregionen.
– Läsning och litteratur utvecklar människor i alla åldrar. Det skrivna ordet skapar tänkande reflekterande människor och författarbesök kan skapa ingångar till litteraturen hos en ny målgrupp. För oss är det viktigt att främja läsandet hos en bred allmänhet då vi tror att det lägger en grund till ökad förståelse och acceptans mellan människor i samhället, säger Nisha Besara, General Manager på PostkodLotteriets Kulturstiftelse.
Jubileumsaktiviteterna påbörjas i höst och sträcker sig fram till sommaren 2015. Mer information och färdiga programpunkter presenteras i augusti. Forum för poesi och prosa arrangeras av Författarcentrum Väst.
Lena Andersson (Foto: Cato Lein)
5-7 maj är det dags igen för en ny Forum för poesi och prosa-turné i Västra Götaland. Då kommer Lena Andersson, Henrik Bromander, Pål Börjesson, Marie Silkeberg, Ghayath Almadhoun och Olga Ravn att läsa i konstellationer i 5/5 Skövde, 6/5 Vänersborg och 7/5 Göteborg. Klicka på respektive ort för mera information om evenemangen och presentationer av de medverkande författarna.
7 maj läser alla fyra författarna på Musikens hus i Göteborg. Här kan man förköpa biljetter till evenemanget.
Är du intresserad av att starta en läsecirkel med koppling till programmet? Här tar du reda på hur du går till väga.
Varmt välkommen!
April 2014 tema – Lek & Allvar
Sjón, Bob Hansson, Jessica Schiefauer och Sam Ghazi
Foto: Jarmo Väyrynen
