Nedan följer Ebba Widmans vinnande bidrag i Jag skriver i dina ord, juryns motivering och en kort intervju.

Djuphav

Inspirerad av låten Ocean av Görkem Han Jr.

Blåblod
Midvind
Skvalpsång

Djuphav

Ibland brusar leran upp
Jorden jag är kommen från stöter bort sig själv i avsky
I längtan efter det stora lugnet
Mina andetag förföljer mig
Och när jag inte kan andas lever minnet av dem som en hägring

Jag vet inte vad jag förlorade
Eller var jag tappades bort
Men sedan en tid, en lång tid, början
Havet som skildes från himlen på andra dagen
skildes från mig på min första

Och när jag är djupast i dalen
Gömmer mig längst under stenen
i myllan
Och gråter
Känner sältan rinna ner i strupen och viska
Nya vägars sång i mina pulserande örongångar

Fara vill
Farlida
Farled

Djupvatten

Mina tårars salt av jorden
Sväller i porerna när jag springer ut i natten
Jag samlar upp vätskan i mina armar
– Jag tror du har gjort likadant ­-
Så att de rinner ut i ett tomt hav att drunkna i

I Djuphavet finns inga tankar
Inga berg som står ivägen, inga blygrå dagar
Mitt Djuphav är en vidsträckt mörknande ocean;
ett mikrokosmos kanske du tänker

Medan jag flyter förbi makroskopiska berg och djupblå dalar
Jag vet inte vad jag hittar
Men i det levande vattnet flyter
mina andetag
Sävligt
Och jag fångar dem med händarna korsade över bröstet
Innan jag vänder på stenen och havet rinner ut

Ebba Widman

Juryns motivering: ”Med konsekvens, böljande rytm och stilistisk brådmognad, där form och innehåll är imponerande väl sammanlänkade, tas läsaren följsamt med ner i djupet, till själva kärnan, men får också hämta andan i ett skummande ytvatten. Ebba Widmans text formulerar det allmängiltigt personliga men via omvägen, eller kanske genvägen, om det ursprungliga, knyter samman nu och då, kärna och hölje, med en omsorgsfullt spunnen röd silkestråd.”

__

”Jag brukar skriva för att reda ut situationer eller känslor som jag inte kan förstå”

Hur känns det och vad betyder det här priset för dig?

Det känns ganska overkligt, jag hade inga större förhoppningar att vinna utan skickade in texten mest för att jag tyckte uppgiften var rolig. Självklart lade jag ner tid på den, men blev väldigt förvånad när jag fick reda på att jag vunnit. Förvånad, men framför allt glad och tacksam!

Hur fick du idén till texten?

Jag lyssnar väldigt mycket på musik och tycker att låttexterna är en väldigt viktig del. Alltså har jag redan mycket tankar kopplade till olika musikstycken och det föll sig väldigt naturligt att skriva utifrån en låttext, och den här låten hade jag lyssnat på en del då. Jag brukar skriva för att reda ut situationer eller känslor som jag inte kan förstå. Genom att lyssna på musik och skriva kan jag fånga de här skeendena och få överblick (väldigt expressionistiskt). Den här texten handlar om ångest ­ och vägen ut ­ och är väldigt personlig. Samtidigt kände jag att den inte var beroende av min kontext utan kunde vara en friståede bild av känslan. Men det var nära att jag inte vågade skicka in den.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?

Jag har alltid gillat ord och språk, och vi har alltid läst högt hemma. Så att leka med språket har jag gjort på ett eller annat sätt ända sedan jag var liten. I högstadiet upptäckte jag novellen och har sedan dess dragit ner mer och mer på orden för varje år. Och så är det som sagt ett sätt för mig att reda ut “livet” så för ögonblicket brukar det vara känslor eller stämningar som är för komplexa för att redas ut i mitt huvud som inspirerar mig. Eller skräckhistorier. Det skulle jag vilja kunna skriva.

Vad gör du mer än att skriva?

Mest går jag i skolan: andra året på en natur­ och samhällslinje med friluftsinriktning, och det säger nog väldigt mycket om mig. Men utanför skolan sjunger jag. Och lyssnar på musik. Sedan älskar jag friluftsliv och att cykla. Man kan ta sig så långt av egen kraft på en cykel, det gillar jag. Och så är det ju miljövänligt!

Klas Östergren, Maja Hjertzell, Eirin Gundersen och Torkel Rasmusson.

Foto: Jarmo Väyrynen

På vårens första kväll i Göteborg 3 februari står inga mindre än Klas Östergren, Maja Hjertzell, Torkel Rasmusson och Eirin Gundersen på scen. Kvällen börjar 19.00 i Konsertsalen på Musikens hus. Biljetter går att boka på www.ticnet.se.

Författarna läser även i olika konstellationer i Borås 1/2, Vänersborg 2/2 och Åmål 4/2. Klicka på respektive ort för mer information om evenemangen och presentationer av de medverkande författarna. Temat för veckan är Vändningar.

Varmt välkommen!

Sommaren är här och med den även slutet på vårt 10-årsjubileum. I ett år har vi firat och uppmärksammat den milstolpen och vilket roligt år det har varit med många höjdpunkter; Petters turné i Västsverige, kvällarna på Blå Stället och Backa Teater, våra fina jubileumsfilmer (vi sparar en till hösten), Internationell Författarscen med Liao Yiwu, Lost in Migration, arrangemang på Vetenskapsfestivalen, West Pride och Tellusfestivalen. Men roligast av allt är nog ändå att 200 elever på olika gymnasier runt om i Västra götalandsregionen skrev och deltog i vår skrivtävling Jag skriver i dina ord. Juryn utsåg tre vinnare, Maria Absim, Rebecca Runesson och Klara Asklund, som mottog sina priser på vår jubileumsfinal i maj.

Det här året har gett energi och nya uppslag för framtiden. Vi kan redan nu avslöja att vi till hösten återkommer med en andra upplaga av Jag skriver i dina ord! Och så kommer våra författarturnéer att rulla vidare hela hösten med start i september.

Nedan har vi sammanställt ett galleri med bilder från året.

Tack till alla som deltagit, lyssnat och tittat, så ses vi i höst igen!

Nedan följer Rebecca Runessons bidrag, juryns motivering och en kort intervju.

(Inspirerad av John Agard – Listen Mr. Oxford Don)

Det här är historien om den beväpnade flickan som fick två världar att falla i förundran.
Flickan hade en mamma mörk som hematit och pappan var vit.
Från fjärran land hade mamman färdats för att komma till landet där främlingar fanns.
Landet med snöiga skogar om vintern, där allting är vackert trots snötäcket som söver en
gömd natur, för barnet är sött när det i sängen slumrande ligger.
Naturen med rinnande bäckar som vaknar på våren, bland lekande löv sjunger fåglarna på
sommaren tills de faller på hösten och flyger iväg med vinden. Där främlingar fanns.
Där hamnade mamman mörk som hematit och fann pappa vit för landet var ju hans.

Flickan växte upp i en kärleksfull familj och umgicks lika mycket med mammans folk som
med pappans folk. Hon tänkte och grumlade ganska ofta på vem hon var och var hon passade
in, så hon vandrade till mammans folk för att be om hjälp. Mammans folk sa:
Du är en tystlåten tänkare, men varför? Du visar inte kärlek med den tysta stämman.
Flickan tänkte och grumlade lite mer.
Flickan vandrade till pappans folk, högljutt hon hälsade och bad om hjälp. Pappans folk sa:
Du är oförståeligt oförskämd med ditt skärande oljud! Du visar inte kärlek med det skrikiga
skränet.
Flickan tänkte och grumlade lite mer.

Flickan vandrade till mammans folk för att diskutera en tanke som slagit henne när hon tänkt
och grumlat. Flickan började men mammans folk sa:
Du talar inte våra tungors språk, du inte skönheten i talet ser.
Flickan tänkte och grumlade lite mer.
Flickan vandrade till pappans folk för att diskutera en tanke med mammans tunga. Hon blev
bemött av hånskratt och pappans folk sa:
Varför pratar du så? Det är inte du! Prata normalt och fint vi ber.
Flickan tänkte och grumlade lite mer.

Flickan fann till sin stora förvåning att krig ofta förekom mellan folken i sin familj.
Flickan grumlade och tänkte på sin idé. Med båda folkens tidigare råd kunde flickan äntligen
förstå var problemet låg, och äntligen hon såg. Hon såg ett vapen liggandes på tungan, i
lungan drog den kraft. Hon samlade folken för masstillverkning.

Med vapnet misshandlade hon folkens lag. Vapnet var hennes häftiga andetag.
Folken föll i förundran av stormen hennes andedräkt gav upphov till. Nästan innantill hon sa:
Jag är brunett och blond, du blev lurad en gång. Jag följde ej lagen, du blev åter bedragen.
Svag är min stämma men starkt är mitt ord! Min kärlek är skönhetens språk på vår jord!

Rebecca Runesson

Juryns Motivering: ”Beväpnad med ett krängande egensinne skapas en legend om att i splittring och förvirring uppfinna ett sätt att möta världen. I en värld där man letar efter identitet och tillhörighet.”

”Jag visste direkt vad jag ville skriva om”

Hur fick du idén till texten? 
Idén till texten fick jag faktiskt tack vare min engelskalärare. Vi hade ett tema i engelskakursen
som handlade om interkulturell kommunikation. Jag som har en mamma från Turkiet och en
svensk pappa kunde verkligen relatera till de problem och missuppfattningar som kan uppstå när två människor från olika kulturer ska interagera. Min lärare visade även ett videoklipp på när John Agard framförde sin dikt Listen Mr Oxford don och jag blev helt tagen, så när
jag läste om skrivtävlingen visste jag direkt att det var det jag ville skriva om.

Nedan följer Maria Absims vinnande bidrag i Jag skriver i dina ord, juryns motivering och en kort intervju.

Röda ögon

(inspirerad av Silvana Imam- Jag är en fakkin gee, I min zon)

Måndag
De går mot vardag
Det alla andra aldrig någonsin förstått
Skrapar knän på ångerns gator
Ristar in hoppets ord på träden.
En droppe blod, och allt är slut.
De går mot vardag.
Tisdag.
Tretton procents röda ögon bränner
Tränger in i den mörka tunneln av taggtråd
De har inte sett mina demoner än, men
Vem skyller man på när ett barn gjort av misstag tar sista steget ut mot klippan?
Klippan var aldrig till min räddning
Smärtan av deras brännande röda ögon var tillräcklig för att hålla mig vid liv.
Deras röda ögon brände min bara rygg till en sköld
En sköld tretton procents röda ögon aldrig kom åt.
Onsdag.
Torsdag.
Fredag har aldrig varit en dag för fred
När pojken utan mor sköts på mors dag
När den enda dagen man kan älska är den fjortonde februari.
Fjortonde februari.
Ett, fyra, fem.
Fem har aldrig varit en jämn siffra
Lika udda som brandmansflickan
Lika udda som den skrikande mannen som förlorade sin fru i krig
Lika udda som de som säger “åk hem” till de som inte har ett hem
De som sliter sina liv på våra silvergator.
Lika udda som hennes ilskna ögon av eld
När hon kastar sig i havet som släcker henne.
Lördag.
Söndag.
Måndag igen.
Tystnad uppstår ur ett skrik
När de gav henne en plats hon aldrig platsade i. De slutar aldrig gå mot vardag.
Sorg är det enda de somnar vid.

Maria Absim

Juryns motivering: ”Med en infraröd blick på världen framträder samhället i sin våldsamhet när poeten bläddrar i dagarna. Med säker rytm ges stadga åt ett raseri som blir till motstånd och en röst som ger existensen en djup klang.”
—

”Det här betyder väldigt mycket för mig!”

Hur känns det och vad betyder det här priset för dig? 
Jag har väldigt blandade känslor just nu, positiva såklart. Jag känner mig hur ärad som helst över
att juryn tyckte om min text och tyckte att den förtjänade att vinna, det är ju egentligen det största priset! Jag får även lite fjärilar i magen eftersom det är första gången jag lämnar min lilla skrivar-bubbla och låter folk läsa det jag har skrivit. Jag älskar att skriva och läsa och jag har gjort det så länge jag kan minnas. När jag var yngre skrev jag många spontana berättelser och flera andra olika texter och i mellanstadiet skrev jag många korta dikter. Det har kommit tillbaka nu i gymnasiet, längtan efter att leka med orden! Det har liksom inte riktigt släppt sedan mellanstadiet och det är
jag tacksam över! Det här betyder väldigt mycket för mig!

Hur fick du idén till texten? 
För att få känsla i texter tänker jag alltid att jag måste skriva om något som berör mig och som är viktigt för mig. För mig handlar texten om rasism, men andra som läser den kanske får en helt annan känsla eller tanke, det beror ju självklart på vem man är och hur livet har sett ut för en. Jag tänker inte så mycket när jag skriver just dikter, utan låter min fantasi göra sitt och ta över
för tillfället, det blir mer äkta då tror jag. Det är även ett tips: tänk inte så
mycket när du skriver, låt det komma och tänk utanför ramarna som finns i huvudet!

Vad blir du inspirerad av när du skriver? 
Jag blir för det mesta inspirerad av det som är aktuellt och det som jag tydligt märker är vanligt i samhället, i detta fallet rasism. När jag tycker att något är fel använder jag penna och papper som en slags tyst protest. Men det betyder absolut inte att poesin måste vara dramatisk eller sorglig, glädje på ett papper är minst lika vackert och skönt att få ner som ilska på ett papper! Jag tror att inspirationen finns lite överallt, allt som händer påverkas man av på olika sätt utan att man kanske tänker på det.

Vad gör du mer än att skriva?
Just nu läser jag naturvetenskap första året på Hvitfeldtska gymnasiet och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med programmet och skolan. Jag spelar basket och har gjort det i ungefär tre år, först i ett lag i närheten där jag bor och nu i skollaget eftersom mitt gamla lag lades ner. Jag gör lite allt och inget, allt från att umgås med familj/vänner och fika (mycket) lite överallt i Göteborg till att resa och utforska nya platser. Det blir nog lite tjatigt om jag skriver allt jag gör haha!

Nedan följer Klara Asklunds bidrag, juryns motivering och en kort intervju.

(inspirerad av Viktor Rydberg – Det döda barnet till det levande)

Gatorna är slitna och gråa. Hela världen har nöts ner, den är gammal, dyster och vitnad. All färg har gnidits bort och vittrat. Kvar blir endast svaga skiftningar och antydningar, av att världen en gång var en ljus och färgfylld plats. Nu är det som om någon har hällt syra över världen och frätt bort lagren med färg, kvar blir en bränd och fläckig yta.

Ett mjukt duggregn börja falla medan vi skyndar över vägen. Människorna i sina bilar ser dystert upp mot himlen när vattnet träffar rutorna. Bilarna väntar på vardera sidan om oss, tyst muttrande, insjukna i privata samtal. Lamporna slår över från grönt till rött. Vi tvingas stanna på den lilla ön mellan filerna, stressat trampande. Ansiktena omkring mig är lika slitna som omvärlden, lika gråa, trötta och oföränderliga. Med tomma ögon stirrar de framåt. Människorna är bekanta, jag ser dem morgon och kväll. Trafikljuset ändrar färg, våra ben tar oss snabbt över den sista biten av vägen. Våra steg är rytmiska mot marken, vi marscherar fram likt en armé, men våra mål är alla olika, och massan tunnas allt som allt ut. Kvar är inom kort endast några få, sedan ingen. Snart är det endast jag som går över gatorna. Regnet har tilltagit, det forsar ner för gatorna, bildar pölar, fläckar husen och människorna utanför dem. Vattnet gör världen blekare, det späder ut den lilla färg som vi fortfarande har, samlar upp den i pölar för att sedan dra ner den i marken eller upp i luften. Min jacka är knappt vattentät, det gör det enkelt för vattnet ett leta sig in och lägga sig tätt mot huden. Vätan tar fort upp den värmen jag fått från den raska promenaden. Små droppar faller till marken från min jacka, om jag anstränger mig kan jag höra när de splittras mot gatan. Ingen har lyckats undgå regnet och ingen kommer, men vi trängs ändå under det sönderslagna taket i hytten medan vi väntar på bussen. En tår av vatten letar sig då och då in, för att falla ner på någon av de väntande. En droppe landar på mig och letar sig in under min tröja. Efter sig lämnar den en grå ränna, den har som så många innan dragit ut färg. Regnet lämnar alltid allt gråare, blekare och med mindre känslor, både byggnader och människor. Vattnet drar liksom känslorna ut våra färger, även om det är mycket svårare att förstå eller förklara.

Det är fuktigt och kvavt inuti bussen. Dropparna som legat tungt på allas kläder avdunstar i värmen och bildar små färgglada moln i taket. Färgen blir inte kvar när vattnet försvinner, den följer med och försvinner likaså. Ingen ser upp på molnen, vi är såpas vana nu att ingen bryr sig längre. Länge försökte vi stoppa det, men nu har alla gett upp, det finns inget vi kan göra. Man kan endast stå still och se på medan man sakta bleks, se färgerna försvinna varje gång man pratar, går ut, visar en känsla eller gör någonting. Det är som om världen plötsligt bestämde att den inte vilje leva längre, att den inte vilje känna eller upptäcka nya saker. Men den var för feg, för feg för att låta det ta slut snabbt, så nu tvingas vi långsamt se på medan vi tynar bort.

Det är inte vattnet i sig som drar ut färgen, det fångar bara upp den efter att våra kroppar, vår värld, har tryckt ut den ur oss. Till slut har mer färg försvunnit än man har kvar, det är då man börjar blekna för andra. Vi vet vad som händer med dem, de blir genomskinliga och mer frånvarande, samtidigt som vi får svårare att se dem får de svårare att hålla sig i den riktiga världen. De försvinner bort, oftast står de och stirrar på en vägg eller ut genom ett fönster tills de försvinner, löses upp i luften.

Bussen stannar med ett kraftigt ryck, det är min station. När jag stiger ut ur bussen drar jag med mig några av målen, de stiger sakta upp mot himlen och blir en del av massorna. Skolan ligger nära hållplatsen, byggnaden är mörk och grånad, men den fungerar, så vi stannar. Korridorerna är fyllda med människor, vissa har mer färg än andra, några är nästan helt blekta. Dessa står som skuggor i hörnen, de stirrar ovetande på en vägg eller ut genom ett fönster. Vi låtsats inte ser dem, på precis samma sätt som att vi låtsats som att vi inte ser färgerna i molnen som flyter vid taket, på samma sätt som vi inte ser de gråa ränderna på våra egna händer.

När jag kommer in i salen där min lektion ska vara står det tre bleka vid fönstren, som normen säger ignorerar jag dem och sätter mig vid en bänk. Ett svagt droppande hörs, jag har ännu inte torkat från min vistelse utanför. Långsamt börjar fler elever komma in i salen. Låga samtal hörs omkring mig, folk pratar inte mycket nuförtiden, det, precis som så mycket annat skrämmer oss. När folk förstod att det var känslor och upplevelser som gjorde att man blektes blev världen tyst och kall. Det är som om vi tror att vi kan undgå det obefintliga eller får det att upphöra genom att inte prata om det.

Klockorna visar prick, lektionerna ska snart börja. Samtalen avtar, vi sitter stilla på våra platser i väntan på att läraren ska komma in och börja med sin tysta undervisning. Det enda som stör tystnaden är regnets hamrande mot glasrutorna och ljudet av droppar som faller från våra kläder ner på golvet. Under mig bildas snart en liten pöl. Vattnet skimrar svagt i ljuset från lamporna, det är svagt rosa, blått och grönt, likt pärlemor. Snart kommer jag likaså bli en av de bleka, stirra omedvetet ut genom ett fönster, för att sedan försvinna. Vad som skrämmer oss mest är vad som väntar därefter, det är varför vi försöker fördröja blekningen. Man vet inte vad som händer efter den perioden vid fönstret, efter att all färgen har försvunnit. Efter den tiden kan ett nytt liv vänta, en ny chans, men likaså ingenting och mörker. Vi kan inte undgå det obefintliga, endast hoppas att gatorna på andra sidan fönstret har mer färg än dessa.

Klara Asklund

Juryns motivering: ”Det lyser om språket medan världen tappar färg. Här framträder tillstånd som det knappt finns ord för samtidigt med de gamla välbekanta rädslorna och förtrycken kring att få känna och leva som man måste.”

”Blir oftast inspirerad av synintryck”

Hur fick du idén till texten?
Generellt så tycker jag om att skriva relativt ledsna och lite dystra texter, så jag gav mig
helt enkelt ut på internet med sökordet ”ledsna dikter”. Jag läste ett antal tills jag fann
någon som gav mig en idé jag kunde bygga på. Dikten tycker jag berättar om glada minnen fyllda med färg men också om det dystrare nuet. Med den tolkningen kom idén att det förgångna är glädjefyllt, nuet är dystert och framtiden är endast en kontur som vi
inte kan se än.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?
För det mesta är det synintryck, oftast av några personer jag ser i skolan eller i någon
större stad. Man får oftast ett direkt intryck av någon även om man inte känner dem,
jag tycker det är roligt att fortsätta på det intrycket och bygga upp en värld eller historia
omkring personen.

Vad gör du mer än att skriva?
Förutom att skriva spenderar jag en stor del av min fritid med måla, teckna och skulptera.
Men förutom det går en del tid åt till att vara lätt besatt av olika tv- och bok- serier och allt
som följer med dem.

Av de 200 bidragen som kom in till vår skrivtävling Jag skriver i dina ord, har tre vinnare nu utsetts av juryn. Vilka de är kommer att tillkännages på vår jubileumsfinal på Backa Teater 6 maj. Här berättar Ola Nilsson lite om juryarbetet, hur det varit och vilka tankar som väckts under läsningens gång.

Hur har det varit att läsa alla texter?

Det har varit roligt och tankeväckande på många sätt, som det alltid är att läsa vad en annan människa har skrivit med ambitionen att det ska vara litteratur och angeläget för någon annan. Det är en väldigt speciell sak det där. En människa, ung eller gammal, känner sig manad att skriva till andra människor. Det är speciellt att få vara den där andra människan.

Har du märkt några speciella teman?

Det är ungefär samma saker som männsikor i alla tider har velat skriva om. Existentiell ensamhet och smärta, sexualitet, kärlek, vänskap och erfarenheten av att vara på väg att bli vuxen eller att ha lämnat en del av sitt liv bakom sig.

Några speciella tankar som dykt upp hos dig under arbetets gång?

Det som slagit mig mest är att de där ämnena som jag nämnde ovan alltid är giltiga och viktiga, att det börjar så tidigt och att det aldrig går över.

Så har deadline för Jag skriver i dina ord, passerat och efter att ha skrivit ut och sorterat kunde vi räkna in fler än 200 bidrag! Vi är jätteglada och tacksamma för all som skickat in sina texter till tävlingen.

Idag träffade vi också juryn som tog över ansvaret för alla ord som skrivits. Juryn består av författarna Kristofer Folkhammar, Jila Mossaed, Ola Nilsson och Hanna Wikman. I slutet av april kommer vinnaren att koras. Lycka till om du deltagit!

Poesiföreställning

På Marks gymnasieskola i Kinna, har tävligen gett ringar på vattnet och igår onsdag, 11/3, bjöd klass ES2 in till poesiföreställning Glasoklart, i Assbergsalen.

– Vi kände att det vore roligt visa upp elevernas fantastiska arbete, vi har utgått från deras dikter med musik och bild som komplement, för att förstärka budskapet, säger Frida Blank, lärare på estetiska programmet till Borås tidning.

Det hela började med att klassen valde ut sex bidrag som skrivits till tävlingen. Sedan förde de samman dikterna, filade och anpassade dem för scenen. Sedan komponerades musik, ljusspel och projektioner till en sammanhängande föreställning.

Publiken bjöds på dikter om kärlek, stress, tvivel och självkänsla, av enskilda röster och röster i kanon. Förutom det, även en organist i spökkostym, ballonger som small, armhävningar, stroboskop och raderna ”Vad håller jag på med? Jag avskyr ju poesi.” Ändå fortsatte kvällen ytterligare en stund.

2-6 mars är det dags för Forum för poesi och prosas andra turné i Västra Götaland för säsongen. Då läser Linda Olsson, Gabriella Håkansson, Ola Nilsson och Pernilla Berglund i olika konstellationer i Skövde 2/3, Vänersborg 3/3, Göteborg 4/3, Åmål 5/3 och Kinna 6/3. Klicka på respektive ort för mer information om evenemangen och presentationer av de medverkande författarna. Temat för veckan är Stigar.

Den 4 mars läser alla författarna på Musikens hus i Göteborg.

Här kan du köpa biljett till evenemanget.

Varmt välkommen!

2-5 februari är det säsongsupptakt för Forum för poesi och prosa. Då läser Beate Grimsrud, Stefan Lindberg, Lyra Ekström Lindbäck och Linus Gårdfeldt i olika konstellationer i Skövde 2/2, Vänersborg 3/2, Göteborg 4/2 och Åmål 5/2. Klicka på respektive ort för mer information om evenemangen och presentationer av de medverkande författarna. Temat för veckan är Sökning pågår.

Den 4 februari läser alla författarna på Musikens hus i Göteborg.

Här kan du köpa biljett till evenemanget.

Varmt välkommen!

I förra veckan turnerade Petter i Västra Götlandsregionen och föreläste inför drygt 3000 ungdomar på fyra orter. Turnén var uppstart för skrivtävlingen Jag skriver i dina ord, öppen för alla gymnasieelever i regionen.

På första stoppet i Skövde pratade Petter inför 1000 elever. Under en knapp timme berättade han om sin uppväxt och framför allt sin kamp att hitta sitt eget uttryck i skrivandet. Det var en tid som präglades av hans läs- och skrivsvårigheter.  Så vägen till litteraturen var minst sagt krokig. Men nu slukar han böcker, något som han menar var helt avgörande för att han skulle kunna bli den framgångsrika artist han är i dag.

– Jag tror inte att alla känner igen sig i min historia rätt upp och ner men det finns alltid en beröringspunkt. Jag kom in i litteraturen via musiken, sa Petter till P4 Skaraborg.

I samma intervju fick vi höra från 16-åriga Linus Thorvald, en av eleverna som lyssnade på Petter i Skövde.

– Det var grymt, han har alltid varit som en idol för mig. Jag har alltid tyckt om hip hop och jag har alltid velat rappa själv, säger Linus.

Regional skrivartävling

Efter turnéns andra stopp i Borås, inför en fullsatt aula på Bäckängsgymnasiet i Borås, var Petter främst nöjd med den energi och det engagemang han möttes av.

– Jag brukar alltid få energi från publiken men det här var något alldeles extra, sa han i P4 Sjuhärad.

Besöken är en del av vårt tioårsjubileum och var uppstart för skrivtävlingen, Jag skriver i dina ord, som är öppen för alla gymnasieelever i regionen. Den går ut på att skriva en egen text i valfri genre utifrån en redan existerande dikt eller låttext. Det är en tävlingsidé som Petter tror mycket på.

– Det är världens roligaste och mest kreativa grej. Jag tror att man ska blanda uttryck hur mycket som helst, fortsatte Petter i P4 Sjuhärad.

Trollhättan och Göteborg

På onsdagen träffade han elever från tre gymnasier i Trollhättan och Vänersborg, i en knökfull aula på Magnus Åberggymnasiet.

– Det var jättebra. Han hade många goda råd. Han pratade om sin ungdom, och saker som han råkade ut för som man känner igen, säger Hussein Rahdi till Ttela.

På fredagen gjorde Petter två föreläsningar i Göteborg. På förmiddagen på Lindholmen inför drygt 600 elever, vilket uppmärksammades av P4 Göteborg och Lokal-tv Väst. Efter lunch stod han på scenen i Angered Arena. Asrin Reza, 18, som lyssnade till Petter där tyckte att föreläsningen var inspirerande.

– Jag tänker delta i skrivtävlingen, säger hon. Petter gav verkligen självförtroende, han triggar en. Trots att han haft det tufft så gjorde han det ändå, sa hon till GP.

Arbetet fortsätter

Som hjälp och stöd i arbetet med tävlingen kommer arbetet i skolan att fortsätta. För en mer varaktig närvaro av litteratur i klassrummen kommer vi att erbjuda ytterligare 30 författarbesök och workshops till de deltagande skolorna. Deadline för skrivtävlingen är 1 mars. Efter det kommer en jury bestående av författare att utse tre vinnande bidrag som tilldelas en prissumma.

Om att göra Skattkammarön till en kvinnornas historia. Intervju med Elin Boardy.

Elin Boardy, din senaste bok, Mary Jones historia. Nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig. Om Mitt liv samt om Dolores & John Silver, så som jag fått det berättat för mej av dom själva, bygger vidare på Robert Louis Stevensons klassiker Skattkammarön från 1883. Historien berättas dock ur ett annat perspektiv: nämligen genom Mary Jones ord, en gestalt som du har hittat på, och som är kökspiga åt John Silver och hans fru Dolores.
Vad innebar det för dig, när du skrev din bok, att utgå från en annan text? Detta att en text förhåller sig väldigt öppet och medvetet till en annan text, som du gör, brukar kallas intertextualitet. I en av recensionerna stod det att din bok är en ”fullständigt intertextuell roman”. Vad innebär det?

”Fullständigt intertextuell” är den väl i den bemärkelsen att hela dess upprinnelse är just (en omdiktning av) Skattkammarön. Utöver det är den intertextuell så som jag tänker mig att det mesta är intertextuellt: förhåller sig på medvetna och omedvetna sätt till allt jag läst och tagit till mig.

På ett mer medvetet vis har jag denna gång förhållit mig till Jane Eyre och till Jean Rhys roman Sargassohavet, hur de förhåller sig till varandra och vad Rhys gjort när hon skrivit en bakom-berättelse och en prequel till Jane Eyre.

Jag gillar tanken på ett inomlitterärt samtal som pågår i det tysta. Den som ser det kan ha nöje och njutning av det, och för den som inte ser det spelar det ingen roll.

Hur mycket upplever du att du ”följer” respektive ”bryter” mot eller förändrar den ursprungliga texten? Hur visste du vad du skulle följa och vad du skulle göra annorlunda?

Den som kan sin Stevenson tror jag skulle tycka att jag är ganska trogen originalet. Vad som sker och när och hur, stämmer rätt väl överens med Skattkammarön. Det jag gör är perspektivbytet, och klivet in bakom, in i det som inte syns i hans version. Det är en annan historia som berättas här, och den är förstås inte ”trogen” utan helt min egen. Men det som jag lånar av honom lånar jag med ett rätt stort mått av följsamhet. Främst var det vid Silvers berättelser mot slutet av min bok som jag tvekade. Jag skrev om och strök och skrev om – för att jag letade efter hur jag ville förhålla mig till originalet.

Var du aldrig rädd för att skriva om en ”klassiker”? Eller rättare sagt: vad gav dig modet att göra just det?

Jag minns inte att jag var rädd. Visst fanns den där fasen av att tänka ”Vad är det jag håller på med?!”, men den har jag gått igenom med alla mina romaner och jag börjar tänka att det kanske handlar mer om mig än om ideerna …

Men är det någon roman som ska skrivas om/skrivas till så är nog Skattkammarön en av de mest beprövade. Det finns så många prequels och sequels skrivna, en uppsjö närmast, så den vägen var redan upptrampad. Och att i denna mylla se att ingen kvinna skrivit, och att det kvinnliga perspektivet saknades – det gav närmast en sorts trygg förvissning i skrivandet om att jag valde rätt.

Den uppenbara skillnaden mellan din text och Skattkammarön är att den just gör ett ”flickäventyr” av det som från början var ett ”pojkäventyr”. Kvinnornas erfarenheter och berättande står i centrum. Kan du säga något om på vilka olika sätt det ”skiftet” påverkade ditt berättande?

Idén att göra någonting av eller med Skattkammarön har jag burit på länge. Men det har varit en oformulerad idé, bara en vag aning om någonting. När jag till sist satte mig ner och skärskådade den där idén eller lusten eller önskan för att se vad det var jag lockades av så kom jag mycket snabbt fram till att precis det där skiftet var vad som skulle till – från ”pojkäventyr” till ”flickäventyr” (även om jag inte formulerade det just så).

Den första tanken var att låta Silvers hustru (som finns i originalet) föra ordet, men av någon anledning lockade det mig inte tillräckligt. Att då tänka ”De kanske har en köksflicka?” var nyckeln in i skrivandet. Där fanns skiftet i perspektiv, där fanns en person som kunde finnas med i allt som sker, men en liten bit ifrån, som hade ett underifrånperspektiv, som var något annat.

Ganska snart bestämde jag att jag inte ville skicka med Mary Jones på skeppet istället för Jim Hawkins (berättare i Skattkammarön), vilket ju också varit en möjlig omskrivning, om än med större ingrepp i originalberättelsen. Min historia, och Mary Jones, skulle handla mer om det som sker i köket, tänkte jag, men visa på att det kunde vara lika intressant – och lika spännande, om än på andra sätt – som det som sker på skeppet och på ön.

Boken är skriven i dagboksform, det är genom dagboken Mary sakta finner sitt uttryck i skrivandet. Mary har inte gått i skolan, hon tvekar mycket över orden, och du har återgett detta bland annat genom att låta vissa ord vara överstrukna. Jag tycker det är en vacker detalj, som ger en autenticitet åt eller illustrerar Marys kamp för att hitta ”de rätta orden”. Är det just när det gäller skrivandet, dess vikt, som du så att säga ”möter” Mary Jones, tvärsöver århundradena – hon lever ju på 1700-talet?

Att Mary skulle berätta just genom ett ”synligt” skrivande begrep jag först efter ett tag. Återberättandet och dagboksformen öppnade upp ytterligare något för mig när jag skrev. Och ja: där finns jag. I Marys fråga ”Vad är detta språk som finns inuti mig, som kommer ut när jag skriver men inte annars?”

När jag visste att hon skulle skriva var det ännu en nivå i texten att arbeta med. Det talspråkliga, användandet av ”&” vid uppräkningar, överstrykningarna. Jag ville prova om det gick att visa det, hennes tvekan, hennes omtagningar. Ja, jag uppfann hennes språk och hennes ton, bit för bit. Skrivandet för mig är alltid att närma mig personerna, att skriva och skriva och skriva för att hitta fram till det som är sant. Och här fick jag med Marys penna skriva för att hitta hennes röst, och också låta henne hitta rösten. Hon tvekar mer i början än mot slutet, hon reflekterar med över skrivandet i början, det går trögare för henne.

Allt det där var väldigt roligt att arbeta med, väldigt givande och en utmaning på samma gång. Hur göra det synligt och trovärdigt utan att dra det för långt?

Hur hittade du balansen mellan nutidsspråk och ett gammalmodigt språk?

Jag ville inte ha gammalmodigheter i språket som skulle kännas sökta eller ställa sig i vägen för läsaren. Men jag ville hitta balansen där, att inte heller låta för nutida, för modern. Jag har vägt ”ballar” mot ”kulor”, jag har funderat över svordomar, jag har strukit alla referenser till metersystemet, jag har funderat över konjunktiv och små bindeord och ord för sex. Med mera med mera. Ett arbete med språket som legat både i skrivfasen och i redigeringsfasen.

Vad var det som för dig gjorde Skattkammarön till en viktig text, en text som talar ända in i vår tid? Vari låg för dig det akuta?

Där finns saker som kan spegla vår tid, och som vår tid kan spegla sig i. Där finns saker att bryta mot och synliggöra och brottas med. Det som jag ville gräva fram och hålla upp, när jag gjorde det till Marys historia. Kvinnolivet, kvinnogemenskapen. Imperialism och kolonialism, en patriarkal värld. Fokuset på skatten, guldet, och om det kunde motsvaras av andra ”skatter”, för Mary och för Dolores.

Intervju av Elise Ingvarsson

Intervju med Andrés Stoopendaal

Andrés, din första bok, romanen ”Maskerad” (2011), berättas av den parisiske fjortonåringen Maxence. Texten vimlar av fin-/kultlitterära referenser intill namedroppingens gräns – Rimbaud, Verlaine, Shakespeare, Proust och Camus, men också mer samtida franska ”inneförfattare” och filmer. Beror detta på hur viktigt skrivandet är för Maxence, hans storslagna författardrömmar? Eller vad spelar dessa många referenser för roll i texten?

Jag tänker att boken beskriver en socialiseringsprocess, och i det att skapa sig en identitet – i Maxences fall en identitet som författare och intellektuell – ingår att man väljer sina attribut.

I identitetsbygget ingår en kanon av författare, med deras tillhörande biografiska myter, böcker, filmer – och ett väldigt medvetet val av vad som är bättre och sämre författare. (”Harry Potter” går bort – och Maxence blir närmast förtvivlad när några av hans kamrater inte förstår det uppenbara i detta.)

Men det ligger inte bara hos Maxence själv, utan är också inbyggt i själva kulturen. Jag studerade Pierre Bourdieu då jag skrev boken, under en projektledarutbildning inom kulturområdet, och mitt skrivande tog intryck av habitustänkandet. Det blev viktigt för mig i skrivandet att visa hur en viss grupp har vissa (historiskt bestämda) värderingar, strävar efter ett mycket väldefinierat kulturellt kapital. Genom att detta också avgränsar gruppen (intellektuell överklass) gentemot andra grupper, blir litteraturen närmast en fetisch.

Rent stilmässigt kan man säga att ”Maskerad” har en mycket tydlig berättarröst – Maxence talar/skriver i första person – men att hans eget, ”feminina” sätt att tala, som ständigt är på sin vakt och är mån om att verka smart, ”bryts” i vissa passager. Till exempel bryts det vardagliga berättandet av Maxences brutala drömmar och dagdrömmar, av andra texter som han själv har skrivit, av ultravåldsamma rollspel, där en spelledare berättar handlingen, men också av långa repliker från andra. Är dessa passager något slags ”dolda” litterära referenser?

Ja, det kan man kanske säga. Rollspelsvärlden, och det språk jag använder för att låta Maxence återge den, med dess högteknologiska språkapparat, våldsförhärligande, vapenfetischistiska machoestetik och dystopiska framtidsscenarion, är en pastisch av sci-fi-genren, inte minst av William Gibsons böcker. Även denna parallella värld är ytterst verklig för Maxence, men där råder helt andra regler och värderingar än i hans vanliga tillvaro. Och han ifrågasätter dem egentligen inte alls.

Det finns en lärare i boken, Charpentier, som under en lektion kommer med en mycket lång replik om hur meningslöst det är med mänskliga relationer. Senare blir han uppsagd från skolan efter att ha antastat en av eleverna. Maxence och hans vänner enas om att ”man inte kan bli mer störd än Charpentier” (samtidigt som även Maxence själv kan fantisera om sex utan kärlek). En figur som skulle kunna vara hämtad ur en Houellebecq-roman: en patetisk cyniker som gett upp om livet. Michel Houellebecq har influerat mig oerhört mycket.

En bok som nämns i ”Maskerad” är ”Confessions d’un masque”(1949) av den japanske författaren Yukio Mishima. Maxence får den rekommenderad av sin fransklärare, som också uppmuntrar honom att skriva. Han pallrar sig iväg och köper boken, och väl i bokhandeln inser han att han hamnat på ett ställe för ”homosexuell litteratur”. Eftersom han själv ställer sig frågor kring sin sexualitet och helt klart dras mer till pojkar än till flickor, blir situationen en smula pinsam, och han läser inte boken. Hur viktig är ”Confessions d’un masque” som intertext för ”Maskerad”?

Eftersom Maxence inte läser boken är den kanske inte så viktig för honom, men Mishima blir kanske ändå en typ av förebild för Maxence i egenskap av att vara en udda och mytomspunnen författare som på samma gång äger en hög status i läsande människors ögon. För mig som författare har Confessions d’une masque däremot varit extremt viktig. När jag hittade den texten, fann jag att Mishima skriver på ett både inopportunistiskt och självutlämnande vis om homosexualitet. Och eftersom han skriver i efterkrigstidens Japan, där kulturen inte alls i samma grad är formad av den kristna synen på synd, sexualitet och homosexualitet, har han en helt annan utgångspunkt. (Homosexualitet har t ex aldrig varit ett brott i Japan.)

Genom Mishimas text fick jag liksom utifrån syn på det västeuropeiska sättet att skildra tematiken, vilket nämligen oftast består i att den är ett problem. När jag gjorde research för boken fann jag en lista på franska wikipedia över hur homosexualitet ofta skildrats i Europa och U.S.A: några av ’rollerna’ som nämndes var ”Offret”, ”Demonen”, ”Mönstret” (som i Antikens litteratur, Platon, osv.), och ett slags ”Utsvävare” (franska: ’le débauché’ ) eller kanske en ”svirare” (som i Petronius Satyricon, för vilken homosexualitet bara är en av flera excesser).

På samma gång som jag kanske ville ta avstånd från dessa (stereo)typer tänker jag att man ändå påverkas av dem. Mishimas gestalter har förvisso något demoniskt, förkastligt och möjligen dekadent över sig, men han skriver samtidigt väldigt rakt och bra även om våldsamma sidor av sexualiteten och begäret över lag. Att inte väja för det våldsamma, men inte heller låta Maxence tycka synd om sig själv, det var viktigt för mig, och är influerat av Mishimas skrivsätt.

Intervju av Elise Ingvarsson

Intervju med Göran Moldén

Göran Moldén, du har gett ut två romaner, ”Fågelskådaren” (2006) och ”Lögnarens ögon” (2011). Du debuterade sent som författare, vid 52 års ålder. Tidigare arbetade du i många år på Posten, både med sortering och som brevbärare, men nu arbetar du som gymnasielärare i svenska på Angeredsgymnasiet. Hur talar du om litteratur med dina elever? Ylva, huvudpersonen i ”Fågelskådaren”, som har samma yrke som du, försöker levandegöra den klassiska litteraturen genom att presentera den som en högst samtida ”story”!

Jag gör som Ylva. Jag berättar grundfabeln på ett engagerat vis, ur Illiaden brukar jag välja historien om Akilles, han som inte ville gå ut i strid och dö ung, men som när hans vän blir dödad, inte ser sig ha något val. Det är en i högsta grad samtida berättelse som många kan ta till sig. Sedan brukar jag ge eleverna ett utdrag ur texten, och förklarar hur den är uppbyggd, t. ex. vad hexameter är för något. Men det viktigaste av allt är att ha kontakt med den klass man undervisar. Utan den blir det bara babbel ut i tomma intet.

Hur skulle du förklara begreppet ”intertextualitet” för någon av dina gymnasieklasser?

Det beror helt på klassen. Som sagt, kontakten med deras verklighet är allt som räknas. Jag undervisar även i religion, och det är ofta väldigt bra diskussioner där, eftersom många av eleverna är troende, ofta muslimer. Då kan jag ställa en fråga som: Hur är Gud? Om Gud inte är en kroppslig varelse, varför brukar vi då säga ”han” om Gud?

När det gäller litteratur skulle jag nog tala om hur den ena texten påverkar den andra, men då i vid bemärkelse: hur alla texter, meddelanden, bilder och rörelser, all kommunikation, egentligen hör ihop, att det inte finns några isolerade bilder.

Ofta tänker jag att på Angeredsgymnasiet går elever som kommer att skriva Sveriges största, ännu oskrivna roman, men jag kan inte skriva den, en enorm text med centrum i Angered och tentakler till hela världen: Irak och Afghanistan och Latinamerika.

Hur ser du själv på begreppet intertextualitet? Hur mycket av andras texter finns med i dina egna böcker? Är det något du förhåller dig till aktivt som författare?

I litteraturundervisningen då jag gick på universitetet, minns jag att vi läste en dikt av Gunnar Ekelöf, som jag hävdade var påverkad av stämningarna före andra världskriget. Läraren å sin sida menade att den var influerad av andra ”texter” från den tiden. Jag måste säga att jag inte gör en skillnad mellan text och värld. Allt vi har omkring oss: nyhetsflödet, reklamen, musiken, bilderna o.s.v. är alla en förlängning av tal, berättande. En berättande art har vi troligen varit sedan hundratusentals år, en skrivande art har vi inte varit så länge. Så när du frågar hur andras texter, metaforer, har kommit in i mina texter, så sker det nog ofta intuitivt. Men inte bara texter, utan allt som finns är aktuellt när man skriver.

I Fågelskådaren följer vi Ylva, en svensklärare som brottas med smärtan över att hennes son är övertygad nazist. I Lögnarens ögon möter vi Inger, en välbärgad optiker från Kungsbacka med egen butik, som hon ägnat mycket arbete åt, och som blivit framgångsrik. Hon är gift med konstnären Jim, som en dag dör knall fall, 54 år gammal. Då hon i sin sorg går in i hans ateljé finner hon en låst väska, som visar sig innehålla teckningar av ett helt annat slag än de rofyllda naturmålningar han visade för henne: makabra bilder av ruttnande lik, döda barn och reptilliknande anonyma män.

Anteckningarna som Jim gjort till bilderna avslöjar ett djupt självhat, en sida hos honom som Inger inte hade märkt något av under deras långa och, som hon trodde, lyckliga äktenskap. Jim når aldrig någon större framgång som konstnär, det är Inger som drar in pengarna, och först då hon hittar hans dagboksanteckningar förstår hon till vilken grad detta plågat honom. Men han ifrågasätter också värdet av sitt eget skapande: det är som att ju skickligare han blir, desto större blir äcklet.

Hon ställer sig frågan om hon alls kände honom, och det leder fram emot ett psykiskt, existentiellt sammanbrott: hon upptäcker att hon inte heller känner sig själv. Hon har inget oberoende vara, bortom varje fast punkt som hon en gång byggt sin identitet på, visar sig bara nya avgrunder. När hon vid ett annat tillfälle har hängt upp alla hans målningar i ateljén, som i ett galleri (eller ett mausoleum) och hon sätter sig framför dem och iakttar dem intensivt, inser hon att konsten ligger helt i hennes ögon. Det är hennes blick som gör bilderna till något mer än ytor. Både optikerns och konstnärens yrke handlar om seendet, men ifrån helt olika håll: optikern vill skärpa synen med exakta mätinstrument och slipade glas, konstnären vill skärpa själva seendet. Vem som är den största lögnaren vet man inte riktigt.

Om man ändå ska tala om intertextualitet i förhållande till dina böcker – finns det författare som har påverkat ditt skrivande?

Självklart finns det sådana. En del idoler är helt ouppnåeliga ideal, som Halldór Laxness och Ivar Lo. Men om jag fick beskriva mitt eget skrivande utifrån andra författarskap, skulle jag ändå hoppas på att det är en sorts korsning av Lars Ahlin och Georges Simenon. Simenon för det lätta handlaget, min stil är inte tyngd av adjektiv, och Ahlin för hans förmåga att bryta den realistiska fiktionens suggestionskraft med de djupare frågorna: Vad är en människa egentligen?

Det finns en scen i min senaste bok där Noëlle, grannkvinnan, också hon änka, häller upp kaffe åt Inger: då förvandlas hon plötsligt i Ingers ögon till ett löst knippe nerver klädda av hud. Den passagen är inspirerad av en buddhistisk sutra. Och prästen som Inger talar med säger mycket som går att återföra till Lukasevangeliet.

När man bara läser om intrigen kan man ledas att tro att det är en realistiskt berättad roman, kanske t.o.m. något av en thriller. Men jag uppfattar inte texten så. På något sätt är det som att Inger, Jim och deras överklassvänner kunde vara roller i ett antikt drama. Det finns en speciell återkommande fras, som dyker upp genom hela texten: ”Då gjorde hon så…” Men detta ”då” är inget vanligt ”orsak-verkan”-då, eller ett då som driver intrigen framåt. Snarare visar dessa återkommande ”då” på att det inte finns något givet samband mellan skeenden, de visar på en meningslöshet som hugger allt djupare in i Ingers tillvaro.

Ja, just så är det. Det är ingen strikt realistisk skildring. Det Inger upptäcker är att det inte finns någon tydlig gräns mellan henne och resten av världen. På något vis är hon varken ”mer” eller ”mindre” än vilken företeelse som helst i universum, en fjäril eller ett landskap, hon är en lång räcka av förändringar utan början eller slut. Det är förvirrande för henne, och ändå på något vis fyller det henne med en uppsluppenhet. Vid ett tillfälle i romanen ser hon på sin egen hand, som håller i ratten, och hon ser liksom igenom handen, ser dess senor, muskler, ben och blod under huden. Den är ett stycke kött. Och hon kan inte förmå sig till att starta bilen, hon har glömt hur man gör.

Jag tänker så här: i en roman av underhållningskaraktär händer inte mer än det som händer. Intrigen är allt. Men i ett existentiellt djupare berättande finns de här ”schakten” ner till annan litteratur, och till de många berättelser som vårt samhälle är byggt av. Jag har i min bok velat skildra döljandet av en katastrof som ”inte får ha inträffat”, och hur detta ställs på sin spets i en rikemanssmiljö. Då blir rollen man spelar viktigare än den levande människan. Berättelsen slutar när Inger upplevt detta rent konkret och därför står på tröskeln till en ny frihet.

Intervju av Elise Ingvarsson

Om att skriva i någon annans ord. Intervju med Helena Eriksson

Det är en junimåndag. Poeten Helena Eriksson och jag har stämt träff på ett franskt kafé i Linnéstaden i Göteborg. Hon sitter med anteckningsblock utspridda framför sig på bordet när jag kommer in. Vi börjar trevande att tala med varandra om stället vi är på, om hur ett kafé bör vara för att man ska kunna sitta där koncentrerad med böcker pennor och tankar: inte för mycket folk, inte för trångt, inte för hög musik… Kanske kan man säga att jag har sökt upp henne för en titels skull, titeln ”Jag skriver i dina ord”. En titel som jag finner så vacker att jag vill förstå den. (Som är titeln på en antologi över de senaste decenniernas franska poesi, och vars redaktörer och översättare är Helena Eriksson och Jonas (J) Magnusson.)

Det blir ett vindlande samtal om poesi, rytm, om hur text och liv går in i varandra, hur man som skrivande människa på ett sätt alltid ”skriver i någons ord” och till slut vet jag knappt var mina ord slutar och hennes ord börjar.

Vill du börja med att säga något om titeln ”Jag skriver i dina ord”?

I det senaste numret av tidskriften OEI, med temat ”Jordkonst”, har jag skrivit en text om strata. Där har jag översatt den dikt av den franska poeten Anne-Marie Albiach, där just de orden, ”Jag skriver i dina ord”, finns med. Hennes text heter ”Strates” (ur Mezza voce, 1984) – precis som min diktsamling heter strata (2004). Det ser jag inte som en tillfällighet. Hon har funnits med som en närvaro i mina dikter länge. I den här nya texten finns hennes dikt med, insprängd i min egen.

Jag träffade Jonas (J) Magnusson i början av nittiotalet. Vi läste fransk poesi tillsammans, och det var då jag började läsa Albiach. Det fanns nåt i hennes skrivsätt som passade mig.

Det finns en Mkt speciell rytm i flera av dikterna i ”Jag skriver i dina ord”. Kan en dikts rytm – och de mellanrum, tomrum som ofta bestämmer rytmen – vara en intertext? Hur kan ens skrivande påverkas av någon annans rytm?

Den rytm man läser texten i – är den diktens eller ens egen (läsande/skrivande) rytm? Jag tror hursomhelst inte att man i längden när man skriver kan ”hitta på”, eller härma, en rytm. När jag översätter Anne-Marie Albiach, så är det snarare ordvalet som bestämmer rytmen, det viktigaste blir där att hitta rätt ord. Men jag tycker nog att man kan känna igen en rytm – som kanske är ett visst sätt att göra avbrott och pauser i sin text – en viss rytm hos vissa av de franska poeterna i antologin, eller spår från dem, som man kan känna igen här och där i den svenska samtidspoesin. Det är förstås svårt att peka på, men t.ex. UKON:s, Fredrik Nybergs och mina egna dikter har nog påverkats av dem.

I andra fall kanske en form kan vara en intertext, som Emmanuel Hocqards och Michael Palmers brevform. Man ”svarar” på brevet, skriver kanske ”brev” till varann? Fast ändå inte.

Att svara på ett Brev man inte fått, med ett Brev som ingen får?

Vad för text/film/annanhet får ”komma in” i dina egna dikter?

Jag tänker att det kanske inte handlar så Mkt om text, som om liv. Upplevelser, texter, minnen, bilder, konst kommer in i ens liv. Och in i ens text. De minnen jag har avgör relevansen som ett visst konstverk får för mig. Men konsten, texterna jag är med om, de blir ju också minnen som påverkar vad som blir viktigt, de kan kanske ändra på ens tidigare upplevelser? För mig befinner sig allt det man registrerar på samma nivå, barndomsupplevelser och texter är lika viktiga, på nåt sätt, alla finns de som strata, skikt, i kroppen. Det finns ingen hierarki.

Men en del saker man har varit med om, texter, för att inte tala om nyheter och bilder, kanske man bara vill glömma?

Menar du verkligen att allt kommer in i dikten?

Man väljer vissa saker i dikten, man skapar en form. Väljer om man ska göra sin dikt rik eller fattig på kontraster, lågmäld eller högljudd o.s.v. Men kroppen sköter det första valet, det direkta valet av erfarenheter. Det är kroppen som sköter rytmen som dikten får. För mig är det visuella viktigt, hur dikten ser ut på sidan, jag vill uppnå en balans på boksidan. Men också det s.k. ”lyssnandet inåt” – fast då, faktiskt, till allt som finns där. Den tyska poeten Anja Utler har sagt att när man lyssnar på någon som läser upp en text, så anpassar sig ens egen hjärtrytm, andning, till den rytm som man hör.

Allt man har varit med om påverkar en, även det man inte alls tycker om.

Som att man läser något, och bara glider med ögonen över texten, man vill bara bort, men att man då liksom ändå har erfarit den?

Ja, jag tror det.

Jag vill översätta allt som Anne-Marie Albiach har skrivit, så småningom, i framtiden. Jag tänker inte på mig som översättare, men under åren har jag översatt en hel del, både från franska, tyska och spanska, Claude Royet-Journoud, Pascalle Monnier, Unica Zürn, Giannina Braschi, och, tillsammans med Helena Fagertun, Anaïs Nin. Men jag översätter bara om det finns skäl för mig att göra det.

De där orden ”Jag skriver i dina ord” – är de inte översättarens ”credo”, det man som översättare gör, är hänvisad till att göra?

Ja, man utgår från en annans ord, någon annans val. Skriver i dem, ja.

Inte så Mkt att ”göra texten till sin” som att ”göra sig till dens”?

Översättandet är ett Mkt ordentligt sätt att läsa någon annans text, det finns inget grundligare sätt. Jag är tacksam över att jag kom in på översättandet, det var något av en tillfällighet: när jag arbetade med tidskriften Ord&Bild, var det någon som bad mig om det. Min tvekan inför min egen förmåga vägs oftast upp av känslan att ”det här måste finnas på svenska”.

När jag har arbetat med min essäbok Någon syr, är det du? som handlar om de två författarna och konstnärerna Unica Zürn och Hans Bellmer, har jag parallellt arbetat översättningar av var och en av dem. Det var något nödvändigt för mig, att samtidigt översätta dem (åtminstone Bellmer, Zürn hade jag tidigare översatt). Skriva i deras ord, för att kunna skriva om deras liv, texter, verk.

Bland mina essäer finns det partier som är mera som poesi. Där går det undan, jag upplever att jag kan tänka snabbare – eller mer rörligt – i samband i poesin. Samtidigt som jag är Mkt noggrann med fakta i de berättande partierna. I diktpartierna försöker jag tydligt visa för läsaren vad som är ”jag” och vad som t.ex. är citat från dem.

Så att man ändå kan följa dina associationer? Så att man på nåt sätt kan avgöra om dina tankesprång är sakliga?

Vad kan poesin göra med essäformen? Poesin använder sig av en annan sorts logik än den mer berättande prosan.

Intervju av Elise Ingvarsson

1-3 september är det säsongspremiär för Forum för poesi och prosa med en tredagarsturné i Västra Götaland. Henrik Berggren, Ninni Holmqvist, Øyvind Rimbereid och Anders Källgård läser i olika konstellationer i 1/9 Borås, 2/9 Lidköping och 3/9 Göteborg. Klicka på respektive ort för mer information om evenemangen och presentationer av de medverkande författarna. Temat för veckan är Då och nu.

3 september läser alla fyra författarna på Musikens hus i Göteborg. Här kan man köpa biljett till evenemanget.

Varmt välkommen!

2014 är Forum för poesi och prosas tionde år som reguljär uppläsningsscen! Det kommer vi att fira stort tack vare ett stöd från Svenska PostkodLotteriets Kulturstiftelse. Bland annat planeras flera läsfrämjande insatser i gymnasieskolan, nya mötesplatser för litteratur och mängder med uppläsningar och författarbesök runtom i Västra Götalandsregionen.

– Läsning och litteratur utvecklar människor i alla åldrar. Det skrivna ordet skapar tänkande reflekterande människor och författarbesök kan skapa ingångar till litteraturen hos en ny målgrupp. För oss är det viktigt att främja läsandet hos en bred allmänhet då vi tror att det lägger en grund till ökad förståelse och acceptans mellan människor i samhället, säger Nisha Besara, General Manager på PostkodLotteriets Kulturstiftelse.

Läs mer >>

2014 är Forum för poesi och prosas tionde år som reguljär uppläsningsscen. Det firas stort. Bland annat planeras flera läsfrämjande insatser i gymnasieskolan, nya mötesplatser för litteratur och mängder med uppläsningar och författarbesök runtom i Västra Götalandsregionen.

– Läsning och litteratur utvecklar människor i alla åldrar. Det skrivna ordet skapar tänkande reflekterande människor och författarbesök kan skapa ingångar till litteraturen hos en ny målgrupp. För oss är det viktigt att främja läsandet hos en bred allmänhet då vi tror att det lägger en grund till ökad förståelse och acceptans mellan människor i samhället, säger Nisha Besara, General Manager på PostkodLotteriets Kulturstiftelse.

Jubileumsaktiviteterna påbörjas i höst och sträcker sig fram till sommaren 2015. Mer information och färdiga programpunkter presenteras i augusti. Forum för poesi och prosa arrangeras av Författarcentrum Väst.

Lena Andersson (Foto: Cato Lein)

5-7 maj är det dags igen för en ny Forum för poesi och prosa-turné i Västra Götaland. Då kommer Lena Andersson, Henrik Bromander, Pål Börjesson, Marie Silkeberg, Ghayath Almadhoun och Olga Ravn att läsa i konstellationer i 5/5 Skövde, 6/5 Vänersborg och 7/5 Göteborg. Klicka på respektive ort för mera information om evenemangen och presentationer av de medverkande författarna.

7 maj läser alla fyra författarna på Musikens hus i Göteborg. Här kan man förköpa biljetter till evenemanget.

Är du intresserad av att starta en läsecirkel med koppling till programmet? Här tar du reda på hur du går till väga.

Varmt välkommen!