Om att göra Skattkammarön till en kvinnornas historia. Intervju med Elin Boardy.

Elin Boardy, din senaste bok, Mary Jones historia. Nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig. Om Mitt liv samt om Dolores & John Silver, så som jag fått det berättat för mej av dom själva, bygger vidare på Robert Louis Stevensons klassiker Skattkammarön från 1883. Historien berättas dock ur ett annat perspektiv: nämligen genom Mary Jones ord, en gestalt som du har hittat på, och som är kökspiga åt John Silver och hans fru Dolores.
Vad innebar det för dig, när du skrev din bok, att utgå från en annan text? Detta att en text förhåller sig väldigt öppet och medvetet till en annan text, som du gör, brukar kallas intertextualitet. I en av recensionerna stod det att din bok är en ”fullständigt intertextuell roman”. Vad innebär det?

”Fullständigt intertextuell” är den väl i den bemärkelsen att hela dess upprinnelse är just (en omdiktning av) Skattkammarön. Utöver det är den intertextuell så som jag tänker mig att det mesta är intertextuellt: förhåller sig på medvetna och omedvetna sätt till allt jag läst och tagit till mig.

På ett mer medvetet vis har jag denna gång förhållit mig till Jane Eyre och till Jean Rhys roman Sargassohavet, hur de förhåller sig till varandra och vad Rhys gjort när hon skrivit en bakom-berättelse och en prequel till Jane Eyre.

Jag gillar tanken på ett inomlitterärt samtal som pågår i det tysta. Den som ser det kan ha nöje och njutning av det, och för den som inte ser det spelar det ingen roll.

Hur mycket upplever du att du ”följer” respektive ”bryter” mot eller förändrar den ursprungliga texten? Hur visste du vad du skulle följa och vad du skulle göra annorlunda?

Den som kan sin Stevenson tror jag skulle tycka att jag är ganska trogen originalet. Vad som sker och när och hur, stämmer rätt väl överens med Skattkammarön. Det jag gör är perspektivbytet, och klivet in bakom, in i det som inte syns i hans version. Det är en annan historia som berättas här, och den är förstås inte ”trogen” utan helt min egen. Men det som jag lånar av honom lånar jag med ett rätt stort mått av följsamhet. Främst var det vid Silvers berättelser mot slutet av min bok som jag tvekade. Jag skrev om och strök och skrev om – för att jag letade efter hur jag ville förhålla mig till originalet.

Var du aldrig rädd för att skriva om en ”klassiker”? Eller rättare sagt: vad gav dig modet att göra just det?

Jag minns inte att jag var rädd. Visst fanns den där fasen av att tänka ”Vad är det jag håller på med?!”, men den har jag gått igenom med alla mina romaner och jag börjar tänka att det kanske handlar mer om mig än om ideerna …

Men är det någon roman som ska skrivas om/skrivas till så är nog Skattkammarön en av de mest beprövade. Det finns så många prequels och sequels skrivna, en uppsjö närmast, så den vägen var redan upptrampad. Och att i denna mylla se att ingen kvinna skrivit, och att det kvinnliga perspektivet saknades – det gav närmast en sorts trygg förvissning i skrivandet om att jag valde rätt.

Den uppenbara skillnaden mellan din text och Skattkammarön är att den just gör ett ”flickäventyr” av det som från början var ett ”pojkäventyr”. Kvinnornas erfarenheter och berättande står i centrum. Kan du säga något om på vilka olika sätt det ”skiftet” påverkade ditt berättande?

Idén att göra någonting av eller med Skattkammarön har jag burit på länge. Men det har varit en oformulerad idé, bara en vag aning om någonting. När jag till sist satte mig ner och skärskådade den där idén eller lusten eller önskan för att se vad det var jag lockades av så kom jag mycket snabbt fram till att precis det där skiftet var vad som skulle till – från ”pojkäventyr” till ”flickäventyr” (även om jag inte formulerade det just så).

Den första tanken var att låta Silvers hustru (som finns i originalet) föra ordet, men av någon anledning lockade det mig inte tillräckligt. Att då tänka ”De kanske har en köksflicka?” var nyckeln in i skrivandet. Där fanns skiftet i perspektiv, där fanns en person som kunde finnas med i allt som sker, men en liten bit ifrån, som hade ett underifrånperspektiv, som var något annat.

Ganska snart bestämde jag att jag inte ville skicka med Mary Jones på skeppet istället för Jim Hawkins (berättare i Skattkammarön), vilket ju också varit en möjlig omskrivning, om än med större ingrepp i originalberättelsen. Min historia, och Mary Jones, skulle handla mer om det som sker i köket, tänkte jag, men visa på att det kunde vara lika intressant – och lika spännande, om än på andra sätt – som det som sker på skeppet och på ön.

Boken är skriven i dagboksform, det är genom dagboken Mary sakta finner sitt uttryck i skrivandet. Mary har inte gått i skolan, hon tvekar mycket över orden, och du har återgett detta bland annat genom att låta vissa ord vara överstrukna. Jag tycker det är en vacker detalj, som ger en autenticitet åt eller illustrerar Marys kamp för att hitta ”de rätta orden”. Är det just när det gäller skrivandet, dess vikt, som du så att säga ”möter” Mary Jones, tvärsöver århundradena – hon lever ju på 1700-talet?

Att Mary skulle berätta just genom ett ”synligt” skrivande begrep jag först efter ett tag. Återberättandet och dagboksformen öppnade upp ytterligare något för mig när jag skrev. Och ja: där finns jag. I Marys fråga ”Vad är detta språk som finns inuti mig, som kommer ut när jag skriver men inte annars?”

När jag visste att hon skulle skriva var det ännu en nivå i texten att arbeta med. Det talspråkliga, användandet av ”&” vid uppräkningar, överstrykningarna. Jag ville prova om det gick att visa det, hennes tvekan, hennes omtagningar. Ja, jag uppfann hennes språk och hennes ton, bit för bit. Skrivandet för mig är alltid att närma mig personerna, att skriva och skriva och skriva för att hitta fram till det som är sant. Och här fick jag med Marys penna skriva för att hitta hennes röst, och också låta henne hitta rösten. Hon tvekar mer i början än mot slutet, hon reflekterar med över skrivandet i början, det går trögare för henne.

Allt det där var väldigt roligt att arbeta med, väldigt givande och en utmaning på samma gång. Hur göra det synligt och trovärdigt utan att dra det för långt?

Hur hittade du balansen mellan nutidsspråk och ett gammalmodigt språk?

Jag ville inte ha gammalmodigheter i språket som skulle kännas sökta eller ställa sig i vägen för läsaren. Men jag ville hitta balansen där, att inte heller låta för nutida, för modern. Jag har vägt ”ballar” mot ”kulor”, jag har funderat över svordomar, jag har strukit alla referenser till metersystemet, jag har funderat över konjunktiv och små bindeord och ord för sex. Med mera med mera. Ett arbete med språket som legat både i skrivfasen och i redigeringsfasen.

Vad var det som för dig gjorde Skattkammarön till en viktig text, en text som talar ända in i vår tid? Vari låg för dig det akuta?

Där finns saker som kan spegla vår tid, och som vår tid kan spegla sig i. Där finns saker att bryta mot och synliggöra och brottas med. Det som jag ville gräva fram och hålla upp, när jag gjorde det till Marys historia. Kvinnolivet, kvinnogemenskapen. Imperialism och kolonialism, en patriarkal värld. Fokuset på skatten, guldet, och om det kunde motsvaras av andra ”skatter”, för Mary och för Dolores.

Intervju av Elise Ingvarsson