I vår nya film besöker Karolina Ramqvist Donnergymnasiet i Göteborg. Hon läser ur Alltings början och pratar om förebilder, sin obstinata sida och mer.

Filmen är den fjärde av fem som vi spelar in för att fira vårt 10-årsjubileum. Filmerna är ett annorlunda sätt att sprida litteratur på, men de är också ett sätt för oss att sätta poesin och litteraturen i nya, oväntade miljöer – vardagliga som mindre vardagliga. Här kan du se de andra filmerna i serien.

Inspelningen ägde rum i Göteborg i april 2015 och är producerad av Egerstrand&Blund. Tack till Donnergymnasiet!

Karolina Ramqvist kommer också att läsa på säsongsupptakten i september. Missa inte det!

Som en del i vårt 10-årsjubileum arrangerar vi Queera berättelser på West Pride! Kom och se, lyssna och upplev berättelserna genom text, foto, film och ljud. Utställningen finns på plats på Frilagret under hela festivalen och på lördagen bjuder vi dessutom på uppläsningar från scen.

Queera berättelser vill utmana och lyfta fram berättelser som i vanliga fall inte syns eller hörs eftersom de tystas ner eller villkoras. Istället vill de låta dessa berättelser växa, bli hörda, sedda och ta plats.

Under festivalen är Frilagret arena för West Pride Ung med ett spännande program av unga hbtq-röster. Dagligen kan besökarna ta del av workshops, föreställningar, utställningar, peppiga samtal, loppis och fest! Allt genomsyrat av en inkluderande atmosfär.

Varmt välkommen!

Se vårt kalendarium för detaljer och mer information.

Som ett led i vårt 10-årsfirande samarbetar Forum för poesi och prosa och prosa med Internationell Författarscen Göteborg. Fredag 5 juni gästas därför scenen av den kinesiske poeten, reportern och musikern Liao Yiwu. Han kommer att samtala med Fredrik Fällman, sinolog vid Göteborgs universitet med särskilt intresse för konstnärers och intellektuellas roll i Kina.

Liao Yiwo lever sedan 2011 i exil i Berlin, dit han flydde i samband med utgivningen av sin fängelsebiografi, ”För en sång och hundra sånger”. Han fängslades första gången efter att hans dikt ”Massaker”, som han skrev och talade in på kassettband, började spridas i samband med protesterna på Himmelska Fridens Torg 1989.

I hans produktion kan i övrigt nämnas den subversiva boken The Corpse Walker (eng. titel, 2008), där Liao Yiwo ger röst åt människor längst ner i Kinas sociala hierarki: missbrukare, homosexuella, tiggare, prostituerade och mördare. På svenska finns också Gud är röd (2013), som handlar om kristna grupper i Kina.

Samtalet förs på kinesiska med tolkning av Sheng Sun, tolk, konstnär och poet.

Kvällen är ett samarrangemang mellan Internationell Författarscen Göteborg och Forum för poesi och prosa, Författarcentrum Väst.

Inträdet är fritt. Se vårt kalendarium för detaljer.

Kristina Sandberg, Josefine Klougart, Mattias Andersson och Jerker Sagfors

Foto: Jarmo Väyrynen

: De tre vinnarna i skrivtävlingen, Jag skriver i dina ord; Rebecca Runesson, Maria Absim och Klara Asklund. Foto: Jarmo Väyrynen

Den 6 maj tillkännagavs årets vinnare av Jag skriver i dina ord, Forum för poesi och prosas regionala skrivtävling för gymnasieelever. Första priset gick till Maria Absim för dikten Röda ögon. Klara Asklund och Rebecca Runesson vann andrapriset.

Vinnarna tillkännagavs och fick sina priser på Forum för poesi och prosas jubileumsfinal på Backa Teater onsdagen den 6 maj. Förstaprisvinnare är Maria Absim från Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, för bidraget Röda ögon. Juryns motivering löd “Med en infraröd blick på världen framträder samhället i sin våldsamhet när poeten bläddrar i dagarna. Med säker rytm ges stadga åt ett raseri som blir till motstånd och en röst som ger existensen en djup klang.” Prissumman är på 5000 kr och publicering i den litterära tidskriften Ponton.

– Jag känner mig hur ärad som helst över att juryn tyckte om min text och tyckte att den förtjänade att vinna, det är ju egentligen det största priset! Jag får även lite fjärilar i magen eftersom det är första gången jag lämnar min lilla skrivar-bubbla och låter folk läsa det jag har skrivit. Jag älskar att skriva och läsa och jag har gjort det så länge jag kan minnas, så det här betyder väldigt mycket för mig, säger Maria.

Kristina Sandberg tillkännagav vinnarna

Två deltagare vann andrapriset, Klara Asklund från Kunskapskällan i Herrljunga för texten De blekta och Rebecca Runesson från Västerhöjdsgymnasiet i Skövde för Den beväpnade flickan. De tilldelas varsina 1000 kr. Augustprisvinnaren Kristina Sandberg tillkännagav de tre vinnarna och läste juryns motiveringar från scen.

Förutom varsin prissumma föräras vinnarna även varsitt diplom, graverad penna, bokpaket och två tidningsprenumerationer.

Juryn som utsett pristagarna är författarna Kristofer Folkhammar, Jila Mossaed, Ola Nilsson och Hanna Wikman. Ola Nilsson känner att det varit ett givande uppdrag.

– Det har varit roligt och tankeväckande på många sätt, som det alltid är att läsa vad en annan människa har skrivit med ambitionen att det ska vara litteratur och angeläget för någon annan. Det är en väldigt speciell sak det där. En människa, ung eller gammal, känner sig manad att skriva till andra människor. Det är speciellt att få vara den där andra människan.

Tävlingen arrangerades som en del i uppläsningsscenen Forum för poesi och prosas 10-årsjubileum och var öppen för alla gymnasieelever i Västra Götaland. Hela 200 bidrag skickades in.

Priserna delades ut av Författarcentrum Väst, Albert Bonniers förlag, Ballograf, den litterära tidskriften ponton och tidningen Skriva.

Jag skriver i dina ord arrangerades med stöd av Svenska PostkodLotteriet. Forum för poesi och prosa arrangeras av Författarcentrum Väst.

—

Röda ögon
Maria Absim
Hvitfeldtska gymnasiet, Göteborg

Juryns motivering: ”Med en infraröd blick på världen framträder samhället i sin våldsamhet när poeten bläddrar i dagarna. Med säker rytm ges stadga åt ett raseri som blir till motstånd och en röst som ger existensen en djup klang.”

De blekta
Klara Asklund
Kunskapskällan, Herrljunga

Juryns motivering: ”Det lyser om språket medan världen tappar färg. Här framträder tillstånd som det knappt finns ord för samtidigt med de gamla välbekanta rädslorna och förtrycken kring att få känna och leva som man måste.”

Den beväpnade flickan
Rebecca Runesson
Västerhöjdsgymnasiet, Skövde

Juryns Motivering: ”Beväpnad med ett krängande egensinne skapas en legend om att i splittring och förvirring uppfinna ett sätt att möta världen. I en värld där man letar efter identitet och tillhörighet.”

Den 26 maj arrangerar vi en uppläsningskväll med författarnätverket Lost in Migration. Läser gör Soleyman Ghasemiani, Vera Stremkovskaya, Ivica Celikovic, José Romero och Jana Witthed. Dessutom kommer Jorge Alcaide att spela gitarr. Konferencier är Namdar Nasser.

Här kan du läsa mer om författarna.

Varmt välkommen!

Nedan följer Rebecca Runessons bidrag, juryns motivering och en kort intervju.

(Inspirerad av John Agard – Listen Mr. Oxford Don)

Det här är historien om den beväpnade flickan som fick två världar att falla i förundran.
Flickan hade en mamma mörk som hematit och pappan var vit.
Från fjärran land hade mamman färdats för att komma till landet där främlingar fanns.
Landet med snöiga skogar om vintern, där allting är vackert trots snötäcket som söver en
gömd natur, för barnet är sött när det i sängen slumrande ligger.
Naturen med rinnande bäckar som vaknar på våren, bland lekande löv sjunger fåglarna på
sommaren tills de faller på hösten och flyger iväg med vinden. Där främlingar fanns.
Där hamnade mamman mörk som hematit och fann pappa vit för landet var ju hans.

Flickan växte upp i en kärleksfull familj och umgicks lika mycket med mammans folk som
med pappans folk. Hon tänkte och grumlade ganska ofta på vem hon var och var hon passade
in, så hon vandrade till mammans folk för att be om hjälp. Mammans folk sa:
Du är en tystlåten tänkare, men varför? Du visar inte kärlek med den tysta stämman.
Flickan tänkte och grumlade lite mer.
Flickan vandrade till pappans folk, högljutt hon hälsade och bad om hjälp. Pappans folk sa:
Du är oförståeligt oförskämd med ditt skärande oljud! Du visar inte kärlek med det skrikiga
skränet.
Flickan tänkte och grumlade lite mer.

Flickan vandrade till mammans folk för att diskutera en tanke som slagit henne när hon tänkt
och grumlat. Flickan började men mammans folk sa:
Du talar inte våra tungors språk, du inte skönheten i talet ser.
Flickan tänkte och grumlade lite mer.
Flickan vandrade till pappans folk för att diskutera en tanke med mammans tunga. Hon blev
bemött av hånskratt och pappans folk sa:
Varför pratar du så? Det är inte du! Prata normalt och fint vi ber.
Flickan tänkte och grumlade lite mer.

Flickan fann till sin stora förvåning att krig ofta förekom mellan folken i sin familj.
Flickan grumlade och tänkte på sin idé. Med båda folkens tidigare råd kunde flickan äntligen
förstå var problemet låg, och äntligen hon såg. Hon såg ett vapen liggandes på tungan, i
lungan drog den kraft. Hon samlade folken för masstillverkning.

Med vapnet misshandlade hon folkens lag. Vapnet var hennes häftiga andetag.
Folken föll i förundran av stormen hennes andedräkt gav upphov till. Nästan innantill hon sa:
Jag är brunett och blond, du blev lurad en gång. Jag följde ej lagen, du blev åter bedragen.
Svag är min stämma men starkt är mitt ord! Min kärlek är skönhetens språk på vår jord!

Rebecca Runesson

”Jag visste direkt vad jag ville skriva om”

Hur fick du idén till texten?
Rebecca

Idén till texten fick jag faktiskt tack vare min engelskalärare. Vi hade ett tema i engelskakursen
som handlade om interkulturell kommunikation. Jag som har en mamma från Turkiet och en
svensk pappa kunde verkligen relatera till de problem och missuppfattningar som kan uppstå när två människor från olika kulturer ska interagera. Min lärare visade även ett videoklipp på när John Agard framförde sin dikt Listen Mr Oxford don och jag blev helt tagen, så när
jag läste om skrivtävlingen visste jag direkt att det var det jag ville skriva om.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Jag blir väldigt inspirerad av naturen när jag skriver. De flesta av mina dikter och texter handlar om djur och natur. Jag älskar också att skriva filosofiska dikter och om etiska dilemman.

Vad gör du mer än att skriva?
Ett problem jag har är att jag har alldeles för många intressen, så jag ska försöka hålla mig kortfattad. På min fritid brukar jag självklart läsa mycket, måla och dansa. Jag älskar musik och är en riktig nörd när det kommer till musikaler. Jag spelar även piano och har en stor kärlek till naturvetenskap, matte och djur, speciellt elefanter.

Nedan följer Maria Absims vinnande bidrag i Jag skriver i dina ord, juryns motivering och en kort intervju.

Röda ögon

(inspirerad av Silvana Imam- Jag är en fakkin gee, I min zon)

Måndag
De går mot vardag
Det alla andra aldrig någonsin förstått
Skrapar knän på ångerns gator
Ristar in hoppets ord på träden.
En droppe blod, och allt är slut.
De går mot vardag.
Tisdag.
Tretton procents röda ögon bränner
Tränger in i den mörka tunneln av taggtråd
De har inte sett mina demoner än, men
Vem skyller man på när ett barn gjort av misstag tar sista steget ut mot klippan?
Klippan var aldrig till min räddning
Smärtan av deras brännande röda ögon var tillräcklig för att hålla mig vid liv.
Deras röda ögon brände min bara rygg till en sköld
En sköld tretton procents röda ögon aldrig kom åt.
Onsdag.
Torsdag.
Fredag har aldrig varit en dag för fred
När pojken utan mor sköts på mors dag
När den enda dagen man kan älska är den fjortonde februari.
Fjortonde februari.
Ett, fyra, fem.
Fem har aldrig varit en jämn siffra
Lika udda som brandmansflickan
Lika udda som den skrikande mannen som förlorade sin fru i krig
Lika udda som de som säger “åk hem” till de som inte har ett hem
De som sliter sina liv på våra silvergator.
Lika udda som hennes ilskna ögon av eld
När hon kastar sig i havet som släcker henne.
Lördag.
Söndag.
Måndag igen.
Tystnad uppstår ur ett skrik
När de gav henne en plats hon aldrig platsade i. De slutar aldrig gå mot vardag.
Sorg är det enda de somnar vid.

Maria Absim

”Det här betyder väldigt mycket för mig!”

Hur känns det och vad betyder det här priset för dig?
Maria Jag har väldigt blandade känslor just nu, positiva såklart. Jag känner mig hur ärad som helst över
att juryn tyckte om min text och tyckte att den förtjänade att vinna, det är ju egentligen det största priset! Jag får även lite fjärilar i magen eftersom det är första gången jag lämnar min lilla skrivar-bubbla och låter folk läsa det jag har skrivit. Jag älskar att skriva och läsa och jag har gjort det så länge jag kan minnas. När jag var yngre skrev jag många spontana berättelser och flera andra olika texter och i mellanstadiet skrev jag många korta dikter. Det har kommit tillbaka nu i gymnasiet, längtan efter att leka med orden! Det har liksom inte riktigt släppt sedan mellanstadiet och det är
jag tacksam över! Det här betyder väldigt mycket för mig!

Hur fick du idén till texten?
För att få känsla i texter tänker jag alltid att jag måste skriva om något som berör mig och som är viktigt för mig. För mig handlar texten om rasism, men andra som läser den kanske får en helt annan känsla eller tanke, det beror ju självklart på vem man är och hur livet har sett ut för en. Jag tänker inte så mycket när jag skriver just dikter, utan låter min fantasi göra sitt och ta över
för tillfället, det blir mer äkta då tror jag. Det är även ett tips: tänk inte så
mycket när du skriver, låt det komma och tänk utanför ramarna som finns i huvudet!

Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Jag blir för det mesta inspirerad av det som är aktuellt och det som jag tydligt märker är vanligt i samhället, i detta fallet rasism. När jag tycker att något är fel använder jag penna och papper som en slags tyst protest. Men det betyder absolut inte att poesin måste vara dramatisk eller sorglig, glädje på ett papper är minst lika vackert och skönt att få ner som ilska på ett papper! Jag tror att inspirationen finns lite överallt, allt som händer påverkas man av på olika sätt utan att man kanske tänker på det.

Vad gör du mer än att skriva?
Just nu läser jag naturvetenskap första året på Hvitfeldtska gymnasiet och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med programmet och skolan. Jag spelar basket och har gjort det i ungefär tre år, först i ett lag i närheten där jag bor och nu i skollaget eftersom mitt gamla lag lades ner. Jag gör lite allt och inget, allt från att umgås med familj/vänner och fika (mycket) lite överallt i Göteborg till att resa och utforska nya platser. Det blir nog lite tjatigt om jag skriver allt jag gör haha!

Nedan följer Klara Asklunds bidrag, juryns motivering och en kort intervju.

(inspirerad av Viktor Rydberg – Det döda barnet till det levande)

Gatorna är slitna och gråa. Hela världen har nöts ner, den är gammal, dyster och vitnad. All färg har gnidits bort och vittrat. Kvar blir endast svaga skiftningar och antydningar, av att världen en gång var en ljus och färgfylld plats. Nu är det som om någon har hällt syra över världen och frätt bort lagren med färg, kvar blir en bränd och fläckig yta.

Ett mjukt duggregn börja falla medan vi skyndar över vägen. Människorna i sina bilar ser dystert upp mot himlen när vattnet träffar rutorna. Bilarna väntar på vardera sidan om oss, tyst muttrande, insjukna i privata samtal. Lamporna slår över från grönt till rött. Vi tvingas stanna på den lilla ön mellan filerna, stressat trampande. Ansiktena omkring mig är lika slitna som omvärlden, lika gråa, trötta och oföränderliga. Med tomma ögon stirrar de framåt. Människorna är bekanta, jag ser dem morgon och kväll. Trafikljuset ändrar färg, våra ben tar oss snabbt över den sista biten av vägen. Våra steg är rytmiska mot marken, vi marscherar fram likt en armé, men våra mål är alla olika, och massan tunnas allt som allt ut. Kvar är inom kort endast några få, sedan ingen. Snart är det endast jag som går över gatorna. Regnet har tilltagit, det forsar ner för gatorna, bildar pölar, fläckar husen och människorna utanför dem. Vattnet gör världen blekare, det späder ut den lilla färg som vi fortfarande har, samlar upp den i pölar för att sedan dra ner den i marken eller upp i luften. Min jacka är knappt vattentät, det gör det enkelt för vattnet ett leta sig in och lägga sig tätt mot huden. Vätan tar fort upp den värmen jag fått från den raska promenaden. Små droppar faller till marken från min jacka, om jag anstränger mig kan jag höra när de splittras mot gatan. Ingen har lyckats undgå regnet och ingen kommer, men vi trängs ändå under det sönderslagna taket i hytten medan vi väntar på bussen. En tår av vatten letar sig då och då in, för att falla ner på någon av de väntande. En droppe landar på mig och letar sig in under min tröja. Efter sig lämnar den en grå ränna, den har som så många innan dragit ut färg. Regnet lämnar alltid allt gråare, blekare och med mindre känslor, både byggnader och människor. Vattnet drar liksom känslorna ut våra färger, även om det är mycket svårare att förstå eller förklara.

Det är fuktigt och kvavt inuti bussen. Dropparna som legat tungt på allas kläder avdunstar i värmen och bildar små färgglada moln i taket. Färgen blir inte kvar när vattnet försvinner, den följer med och försvinner likaså. Ingen ser upp på molnen, vi är såpas vana nu att ingen bryr sig längre. Länge försökte vi stoppa det, men nu har alla gett upp, det finns inget vi kan göra. Man kan endast stå still och se på medan man sakta bleks, se färgerna försvinna varje gång man pratar, går ut, visar en känsla eller gör någonting. Det är som om världen plötsligt bestämde att den inte vilje leva längre, att den inte vilje känna eller upptäcka nya saker. Men den var för feg, för feg för att låta det ta slut snabbt, så nu tvingas vi långsamt se på medan vi tynar bort.

Det är inte vattnet i sig som drar ut färgen, det fångar bara upp den efter att våra kroppar, vår värld, har tryckt ut den ur oss. Till slut har mer färg försvunnit än man har kvar, det är då man börjar blekna för andra. Vi vet vad som händer med dem, de blir genomskinliga och mer frånvarande, samtidigt som vi får svårare att se dem får de svårare att hålla sig i den riktiga världen. De försvinner bort, oftast står de och stirrar på en vägg eller ut genom ett fönster tills de försvinner, löses upp i luften.

Bussen stannar med ett kraftigt ryck, det är min station. När jag stiger ut ur bussen drar jag med mig några av målen, de stiger sakta upp mot himlen och blir en del av massorna. Skolan ligger nära hållplatsen, byggnaden är mörk och grånad, men den fungerar, så vi stannar. Korridorerna är fyllda med människor, vissa har mer färg än andra, några är nästan helt blekta. Dessa står som skuggor i hörnen, de stirrar ovetande på en vägg eller ut genom ett fönster. Vi låtsats inte ser dem, på precis samma sätt som att vi låtsats som att vi inte ser färgerna i molnen som flyter vid taket, på samma sätt som vi inte ser de gråa ränderna på våra egna händer.

När jag kommer in i salen där min lektion ska vara står det tre bleka vid fönstren, som normen säger ignorerar jag dem och sätter mig vid en bänk. Ett svagt droppande hörs, jag har ännu inte torkat från min vistelse utanför. Långsamt börjar fler elever komma in i salen. Låga samtal hörs omkring mig, folk pratar inte mycket nuförtiden, det, precis som så mycket annat skrämmer oss. När folk förstod att det var känslor och upplevelser som gjorde att man blektes blev världen tyst och kall. Det är som om vi tror att vi kan undgå det obefintliga eller får det att upphöra genom att inte prata om det.

Klockorna visar prick, lektionerna ska snart börja. Samtalen avtar, vi sitter stilla på våra platser i väntan på att läraren ska komma in och börja med sin tysta undervisning. Det enda som stör tystnaden är regnets hamrande mot glasrutorna och ljudet av droppar som faller från våra kläder ner på golvet. Under mig bildas snart en liten pöl. Vattnet skimrar svagt i ljuset från lamporna, det är svagt rosa, blått och grönt, likt pärlemor. Snart kommer jag likaså bli en av de bleka, stirra omedvetet ut genom ett fönster, för att sedan försvinna. Vad som skrämmer oss mest är vad som väntar därefter, det är varför vi försöker fördröja blekningen. Man vet inte vad som händer efter den perioden vid fönstret, efter att all färgen har försvunnit. Efter den tiden kan ett nytt liv vänta, en ny chans, men likaså ingenting och mörker. Vi kan inte undgå det obefintliga, endast hoppas att gatorna på andra sidan fönstret har mer färg än dessa.

Klara Asklund

”Blir oftast inspirerad av synintryck”

Hur fick du idén till texten?
Klara Generellt så tycker jag om att skriva relativt ledsna och lite dystra texter, så jag gav mig
helt enkelt ut på internet med sökordet ”ledsna dikter”. Jag läste ett antal tills jag fann
någon som gav mig en idé jag kunde bygga på. Dikten tycker jag berättar om glada minnen fyllda med färg men också om det dystrare nuet. Med den tolkningen kom idén att det förgångna är glädjefyllt, nuet är dystert och framtiden är endast en kontur som vi
inte kan se än.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?
För det mesta är det synintryck, oftast av några personer jag ser i skolan eller i någon
större stad. Man får oftast ett direkt intryck av någon även om man inte känner dem,
jag tycker det är roligt att fortsätta på det intrycket och bygga upp en värld eller historia
omkring personen.

Vad gör du mer än att skriva?
Förutom att skriva spenderar jag en stor del av min fritid med måla, teckna och skulptera.
Men förutom det går en del tid åt till att vara lätt besatt av olika tv- och bok- serier och allt
som följer med dem.

Snart har vi firat 10-årsjubileum i ett helt år! Vi avslutar firandet med ett gästspel och poesi- och prosafest på Backa Teater onsdag 6 maj.

Augustvinnaren Kristina Sandberg, danska stjärnskottet Josefine Klougart, poeten Jerker Sagfors, aktuell med ny diktsamling, och Mattias Andersson, dramatiker och Backa Teaters konstnärlige ledare, medverkar.

Dessutom avslöjar vi vinnarna i vår stora skrivtävling för gymnasieelever i Västra Götaland. Av de 200 deltagarna kommer tre att motta fina priser.

Vi bjuder även våra 100 första gäster på ett glas bubbel och det kommer finnas god mat till överkomliga priser. Köp din biljett idag, genom att klicka här.

Författarna läser även i olika konstellationer på fyra orter i regionen. Se vårt program för tider.

Varmt välkommen!

Av de 200 bidragen som kom in till vår skrivtävling Jag skriver i dina ord, har tre vinnare nu utsetts av juryn. Vilka de är kommer att tillkännages på vår jubileumsfinal på Backa Teater 6 maj. Här berättar Ola Nilsson lite om juryarbetet, hur det varit och vilka tankar som väckts under läsningens gång.

Hur har det varit att läsa alla texter?

Det har varit roligt och tankeväckande på många sätt, som det alltid är att läsa vad en annan människa har skrivit med ambitionen att det ska vara litteratur och angeläget för någon annan. Det är en väldigt speciell sak det där. En människa, ung eller gammal, känner sig manad att skriva till andra människor. Det är speciellt att få vara den där andra människan.

Har du märkt några speciella teman?

Det är ungefär samma saker som männsikor i alla tider har velat skriva om. Existentiell ensamhet och smärta, sexualitet, kärlek, vänskap och erfarenheten av att vara på väg att bli vuxen eller att ha lämnat en del av sitt liv bakom sig.

Några speciella tankar som dykt upp hos dig under arbetets gång?

Det som slagit mig mest är att de där ämnena som jag nämnde ovan alltid är giltiga och viktiga, att det börjar så tidigt och att det aldrig går över.

April 2015 – tema Gränser

Kristian Lundberg, Elisabeth Hjorth och Bennie Åkerfeldt på Internationella Romadagen.

Foto: Jarmo Väyrynen

Mars 2015 – tema Stigar

Linda Olsson, Gabriella Håkansson, Ola Nilsson och Pernilla Berglund.

Foto: Jarmo Väyrynen

I vår senaste film läser Ragnar Strömberg dikten Coda på Bio Roy i Göteborg. Han talar också om den långa tystnaden som föregick diktsamlingen I ditt hjärtas sista slag (2014), som publicerades i höstas.

Filmen är den tredje av fem som vi spelar in för att fira vårt 10-årsjubileum. Filmerna är ett annorlunda sätt att sprida litteratur på, men de är också ett sätt för oss att sätta poesin och litteraturen i nya, oväntade miljöer – vardagliga som mindre vardagliga. Här kan du se de andra filmerna i serien.

Inspelningen ägde rum i Göteborg i december 2014 och är producerad av Egerstrand&Blund. Tack till Bio Roy!

17 april gästspelar vi på Vetenskapsfestivalen och arrangerar ett samtal om hållbarhet mellan poeten Jonas Gren och hållbarhetsforskaren Cecilia Solér. Titeln för samtalet är Alternativa strategier – möjligheter till ett hållbart samhälle. Hur skapar vi egentligen ett hållbart och levande samhälle? Vilka strategier finns och hur förändrar vi vanor och attityder?

Moderator är Kristina Körnung, politisk sekreterare för Miljöpartiet i Västra Götalandsregionen.

Inträdet är fritt! Se vårt kalendarium för detaljer och presentationer av de medverkande författarna.

Samtalet arrangeras i samarbete med Vetenskapsfestivalen.

7-13 april är det dags för Forum för poesi och prosas nästa turné i Västra Götaland. Då läser Kristian Lundberg, Bagir Kwiek, Elisabeth Hjorth och Bennie Åkerfeldt i olika konstellationer i Trollhättan 7/4, Göteborg 8/4, Lidköping 9/4, Kinna 10/4 och Borås 13/4 . Klicka på respektive ort för mer information om evenemangen och presentationer av de medverkande författarna. Temat för veckan är Gränser.

Alla författare läser på Musikens hus i Göteborg den 8 april, då vi uppmärksammar Internationella Romadagen. Bagir Kwiek kommer att berätta om arbetet med boken Det tysta arvet – romer i skuggan av ett folkmord. Bennie Åkerfeldt läser ur sin senaste bok Bussresan – Ett intermezzo i Rumänien.

Här kan du köpa biljett till evenemanget.

Varmt välkommen!

Med anledning av vårt 10- årsjubileum presenterar vi tillsammans med vår fotograf Jarmo Väyrynen och Musikens hus en utställning med författarporträtt. Bilderna på väggarna är tagna mellan 2009 och 2014 och representerar den mångfald av författare och berättelser som passerat på vår scen under åren.

Jarmo Väyrynen har gått några fotokurser men är mest självlärd. Han har gått en skrivarlinje på Nordiska folkhögskolan och skriver själv poesi och kortprosa. I sina bilder försöker han kombinera bildspråket med poesin. 2009 började han fota för Forum för poesi och prosa och fick möjligheten att förena fotot med sitt intresse för litteratur. Jarmo håller även på med fotoprojektet Balett i urban miljö. Han är medlem i Fotografiska Föreningen Göteborg.

Om utställningen säger han:

“Jag försöker fånga författarnas närvaro i ett ögonblick. Olika uttryck i blickar och kroppsspråk. Vissa är stillsamma, andra mer livfulla – varje person har sin egen karaktär. På scenen med det begränsade strålkastarljuset blir bilderna också intressanta i kontrasterna, vilket förstärker känslan.”

Plats: Café Hängmattan, Musikens hus
Tid: Utställningen pågår fram till sommaren 2015

Vill du kontakta Jarmo, når du honom på:

E-post: Jarmovayrynen69@gmail.com
Hemsida: jarmovayrynenfoto.weebly.com

Så har deadline för Jag skriver i dina ord, passerat och efter att ha skrivit ut och sorterat kunde vi räkna in fler än 200 bidrag! Vi är jätteglada och tacksamma för all som skickat in sina texter till tävlingen.

Idag träffade vi också juryn som tog över ansvaret för alla ord som skrivits. Juryn består av författarna Kristofer Folkhammar, Jila Mossaed, Ola Nilsson och Hanna Wikman. I slutet av april kommer vinnaren att koras. Lycka till om du deltagit!

Poesiföreställning

På Marks gymnasieskola i Kinna, har tävligen gett ringar på vattnet och igår onsdag, 11/3, bjöd klass ES2 in till poesiföreställning Glasoklart, i Assbergsalen.

– Vi kände att det vore roligt visa upp elevernas fantastiska arbete, vi har utgått från deras dikter med musik och bild som komplement, för att förstärka budskapet, säger Frida Blank, lärare på estetiska programmet till Borås tidning.

Det hela började med att klassen valde ut sex bidrag som skrivits till tävlingen. Sedan förde de samman dikterna, filade och anpassade dem för scenen. Sedan komponerades musik, ljusspel och projektioner till en sammanhängande föreställning.

Publiken bjöds på dikter om kärlek, stress, tvivel och självkänsla, av enskilda röster och röster i kanon. Förutom det, även en organist i spökkostym, ballonger som small, armhävningar, stroboskop och raderna ”Vad håller jag på med? Jag avskyr ju poesi.” Ändå fortsatte kvällen ytterligare en stund.

Nu har vi släppt en film med danska poeten Asta Olivia Nordenhof. Filmen är den andra av fem som vi spelar in för att fira vårt 10-årsjubileum. Filmerna är ett annorlunda sätt att sprida litteratur på, men de är också ett sätt för oss att sätta poesin och litteraturen i nya, oväntade miljöer – vardagliga som mindre vardagliga.

I filmen läser hon en dikt ur den hyllade diktsamlingen det nemme og det ensomme (2013). Hon pratar också om hur samlingen kom till och vad hon satte sig ut för att göra.

Nordenhof är under vintern aktuell på svenska med översättningen av det nemme og det ensomme (det enkla och det ensamma).

Inspelningen ägde rum under Göteborgs Kulturkalas i fjol och är producerad av Egerstrand&Blund. Musik av Godblessed/Niklas Eriksson. Översättning och dikttolkning av Tom W-O Silkeberg.